Aftonbladet – 22 mars 1848, sida 3

man icke nog ofta erinra om behofvet af en väl organiserad municipalpolis, till hvilken sådana frågor kunde. hänskjutas. : Den: vore lika nödvändig som en jury i brottmål, ty arresteriogen med dess följder är för den snklagade och dess framtid ofta af större vigt, än sjalfva utslaget. Hvad domesaren behöfver veta för detta utslags :faunnande är egentligen brottets tillvaro och beskeffenbet samt den anklagades frivilliga bekännelse eller laga skäl, som ersätta dess uteblifvande. Alla öfriga små detaljer, hvafmed ransakningen nu fördröjes, sedan det egentliga ändamålet de: med vunnits, såsom målsägandens kailande, der sådant till sakens utredande icke är oundgängligen nödigt, hans uteblifvande sedan saken är utredd m. m., äro af jemförelsevis ringa betydenhet, och skulle kunna undviks:s till mycken lättnad både för parterna och statskassan. Men kan svårligen föreställa sig hvilket ofantligt ipfytande på hela kriminal-förhållandet skulle uppstå genom minskade arresteringar, och ransakningens förkortande, Det skulle vara oförklarligt buru de minga, som af pligt eller böjelse behzndlat brottmilslagstiftniogen, kunnat fästa så litet afseende på dessa omständigheter, om det icke vore en nästan alldaglig företeelse, stt man vanligen slutar med det man bordt börja med och tvärtom. Då jag öppet erkänner, att jag gjort på samma sätt, tillvitar jag ingen något fel, hvarifrån jag will frikalla mig sjelf. Jag kan likväl trösta mig dermed, att jag åtminstone sökt komma tillbaka på rätta vägen, och jag tror mig ha funnit den, då jag ännu en gång icke bloit sjelf erinrar, utan uppmenar alla dem, som nitälska för saken, att erinra om dessa frågors oantliga vigt. Minskar man häktningarne till endsst de för samhällets skerhet oundvikligt nödvändiga — och: de skela då hos oss kanske minskas till fjerde-delen ) — och förkortar man likaledes raensikniogsproceduren till det verkligt behöfliga, så skall man om några år förvånas öfver huru brotten kunna minskas och huru få grofva färbrytare skola återstå att söka förbättra. Gör man det åter icke, så fruktar jag storligen, att förbättringsförsöken skola gifva ett ganska otillfredsställande resultat, de må ske efter hvilket system som heldst. Kanske är det i sin ordning att här säga några ord om detta förbittringssystem och att se det från dess rätta sda. Ar det verkligen något annat än ett bl:nd resultaten af tidehvarfvets allmänna fran åtskridande, och så!unda ganska riktigt uppkommet just i det land, der detta framåtskridande burit sina: mest praktiska frukter: det fria Nordamerika? Förhåller det sig icke dermed ungefär på samma sätt som med de nya uppfostringsoch undervisningsmethöderna: man bar ej gjort någon ny upptäckt, man har endast följt tidens riktning? Då strängare, eller kanske råare seder herrskade, då man trodde att all uppfostran och all tillrättavisning borde ske handgripligt, sog och sgade man barnen och gjorde på samma sätt med de felszktige fullväxte. Man spöslet således: en tjuf, men icke honom ensam, utan samma straff träffade soldaten, hvilken begått ett litet disciplinarfel, som kommit på vakt med en illa vårdad munderingseller beväringspersedel eller något dylikt. Han straffades derföre med några par spö och skickades följande dagen åter i tjenstgöringy lika god och lika ansedd soldat som förut. Hvem minnes ej det ohyggliga gatuloppsstraffet? Och det: gjorde tikväl ingen ovärdig att, äfven efter dess undergående, framgent tjena fäderneslandet. Tjufven, som undergått spöstraff, var väl således vanärad genom brottet, så vidt man deri såg apnat än -ett okynne, en tillfällig obetänksamhet; men han var det ej genom straffet, ty det delade han med krigaren. Det stals således icke mer på den tiden än nu, derföre att straffen voro stränga. Alldeles på samma sätt som med ungdomen, hvilkea ej var mera förderfvad, slafsinnad och djurik då än nu, derföre att dess små förseelser eller stapplande på läxan följdes af stut, handplaggor och flera dylika benämningar på agan. Sederna voro nemligen då sådana, att man ansåg denna stränghet nödvändig och att ingen stötte sig derpå. Nu, deremot, hafva sederna i det yttre förmildrats; man ryser och vämjes vid den bårda behandlingen, och samma mildhet, som afskaffat skolagan, fordrar äfven kroppsstraffens afskaffande. Tiden har rätt, emedan sederna kunna tåla denna foglighet, utan att deras band derföre upplöses; men man akte sig noga för den sangviniska förboppninger, att hvarken urgdomen skall bli moraliskt bättre endast derföre att hon ej agas, lika litet som att brottslingen skall förbättras endast derföre att han ej straffas med spö eller ris. Förderfvets eller förbätringens orsaker ligga i båda fallen vida djupare. Då här icke är min afsigt att afhandla barnauppfostringen, inskränker jag mig endast till frågan om brottslingarna och deras behandling. Mn bar sagt — och jag har redan erkänt att äfven jag sagt det — att kroppsstraffen gjorde en återgång till något bättre omöjligt. Hörpå bör man likväl icke ovilkorligen tro. ) Att detta icke är någon tom supposition kan inhemtas deraf, att antalet af alla dem; som t. ex. år 1845 setat fängslade till undergående af något straff, såsom döden, spö och ris, vatten och bröd eller enkelt fängelse, d. V. 8: alla dem, som lagen funnit brottsliga och således de enda, som rättvisligen bordt häktas, ej varit fler. än 7,038, hvaremot arresteringarnes antal varit 23,069, så-) ledes 46,034 fängslade men ej brottslige. Huru-; dan blir väl proportiooen af verkligen sakfällde, om man en gång kommer till ett förnuftsoch rättsenligare system i anseende till häktande och!