Aftonbladet – 22 mars 1848, sida 1

men fåfängt! Han vill ingenting bekänna, ingen angilva; således blir han i morgon vid soluppgången skjuten här på gården! Ni måste genast skicka någon tll St. Bentos kloster att kalla brodren Celeste. Ni förstår, sennor Domingo? brodren Celeste. Vårt embete och vår bekännelse förpligtar oss att fullgöra en dödsfånges yttersta vilja, som eger att utse sin biktfader efter eget val enligt den allena saliggörande kyrkans föreskrifter, hvilken medelst vår herres och diktators ynnest blifvit upprätthållen och rikligen doterad. Herren förläne honom långt lif och en salig ändalykt Pater Celeste i St. Bentos kloster, återtog sennor Domingo och vinkade till sig en mulatt, Narcissus, som stod vid en skyldtvakt framför porten till det hus, vid hvars tröskel samtalet egde rum. Han befallde mulatten att med all skyndsamhet ditskaffa biktfadren; hvarpå budet gick, upprepande under hela tiden för sig sjelf namnen på munken och klostret, enligt de afrikanska negrernas sed, som föga lita på sitt minne. Ehuru statsfångar vanligen voro insperrade i den fängelsebyggnad, som bildade en del af det så kallade Rättvisans palats vid Plaza de Victoria i Buenos Ayres, så funnos dock många dylika fångar i de aflägsnare och äldre fängelser, af samma skäl som en värdshusvärd, för tillfället, i hast förvandlar en enskild bostad i möblerade rumpy, när ett ovanligt antal gäster fordrar ett sådant arrangement. :