Aftonbladet – 21 mars 1848, sida 2

MPFPBVIGUUL Ul Hapgve UUSSJUFGUL I1UVIS:eR, UCH DCI Schartau förklarade, att sådant icke hade varit hans mening. Hr G. Hjerta instämde i alla delar msd hr Schartaus sista yttrande. Derefter förekom frågan om tiden för nästa sammankomst, då på proposition af f. d. talmannen Anders Eriksson sällskapet beslöt, att bestyrelsen borde kalla så snart den hade förslaget till programmet färdigt. — — — Den vigtigaste handling, som de utländska posterna bragt till oss från Frankrike efter den stora Februari-revolutionen, är den förut i bladet omnämnda, af den provisorisia regeringen utfärdade kungörelsen om valen till den blifvande nationalförsamlingen; en bandling, hvilken för oss bör äga ett särskildt intresse i detta ögonblick. Det valsätt, som derigenom blifvit förordnadt, utmärker sig genom tvänne hufvudbeståndsdelar: den ena, att hvarje roansperson, som är 24 år gammal, kommer att deltaga i valen; den andra, att representanterna väljas för hvarje helt departement, så att bvarje väljande afgifver en lista på lika många deputerade, som skola utgå ifrån departementet, så lunda t. ex. för Paris 34, för Nord-departementet 28, 0. s. v., och hvarje lecamot miste, för att blifva antagen, hafva minst 2000 röster. Detta valsystem förekommer oss åtminstone på afstånd att vara något besynnerligt och serdeles inveckladt, då listornas uppsummering och granskning blir ett ganska drygt arbete i och för sig sjelf. Imedlertid sägas den provisoriska regeringens ledamöter enhälligt hafva varit öfverens derom; men förmodligen hafva de dermed velat undvika dels de scener al hetsighet, som skolat kunna uppstå i vissa vaiorter, om täflande kandidater presenterat sig en och ep, dels synes det också, att de åsyftat att få endast landets mest kända och utmärkta män valda, och derigenom velat undvika det hufvudfel, som man haft att förebrå den gamla vallagen, att för många små ortsintressen dervid blefvo rådande, med förbiseende af den politiska karakteren. ; För öfrigt bar den första öfversvämningen af sjelfva händelserna nu åter börjat sätta sig så pass, att man kan börja bilda sig ett omdöme om sakernas nya ställning. Att göra detta med någon bestämd säkerhet efter en tilldragelse, så omätlig både till orsaker och verkningar gom denna tredje revolution är, kan icke vara ett ögonblicks verk. Allt synes imedlertid vidare bekräfta den spådom vi här om dagen vågade, att Frankrike oåterkalleligen har tagit sitt beslut, att för alltid hafva förvisat monarkien ur: sitt sköte. Många skola kanske ännu föreställa sig, att en revolution, isynnerbet en som gått så hufvudstupa och så håstigt, som denna, icke kan åstadkomma något varaktigt statsskick; att ett konungadöme, som blifvit så oförmodadt afsatt, bar många chancer att åter komma på benen; att det qvarlemnar många vänner och anhängare, som önska sakernas gamla ordning tillbaka, och att isynnerhet de rika och förut mäktiga skola i sitt innersta tänka på att återföra hvad som på ett så oförklarligt sätt blifvit bortsopadt. Vi tro likväl att hela denna föreställning är en villfarelse. Atminstone finner man icke allenast enstämmigt i alla de parisiska journalerna, ut:n äfven i alla enskilda bref derifrån, den tanken yttrad, att en konung, vare sig af den Bourbonska, Orleanska eller Bonapartska familjen, för framtiden hör till omöjligbeterna derstädes. — Det kan icke annat än hafva väckt den högsta förvåning att se sådana män, som marskalkarne Sebastiani, Gerard, Bugeaud, dynastiens största och närmaste stöd, så oförmodadt sjelfmant fr. mträda och anmäla sitt anslutande till republiken. Man kan visserligen kalla detta ostadighet eller förräderi; men i grunden torde. det icke vara någotdera, utan endast härleda sig från den allmänna tron, och medgifvandet, att konungadömet i Frankrike är omöjligt. Afven legitimisterna hafva upphört att tro på den absoluta monarkien, och borgareklassen, som upphöjde Orleanska grenen på thronen, förskjuter den nu med ett slags förskt. Vill man nu närmare betrakta hvad som utgjort egentliga orsaken till denna öfvertygelsernas utveckling från år 41830 till 1848, så skall det troligen befinnas, att den ligger mest deruti, att Ludvig Filip, under skenet af en ansvarig ministerstyrelse, likväl velat sjelf bafva sin hand i bela regeringssystemet, och således förfalskat hela den representativa eller parlamentariska styrelsen. Man kan icke neka, att den konstitutionella monarkien hvilar på en fiktion, så till vida, som den går ut på att realisera ideen af en ansvarig regering, under en oansvarig och mot allt offentligt tadel skyddad regent. Att den som eger högsta makten i ett samhälle, och i hvars hand folkets väl hvilar, äfven måste vara ansvarig inför folket, eller kunna ombytas, samt att anspråket på innebafvandet af en sådan makt måste bärröra från personligen utmärkta egenskaper och allmänna förtroendet, men icke ifrån börd, är en tanka, som icke blott utgör en filosofisk teori eller drömbild, utan blifvit så populär och utbredd i sednare tider, att enda möjliga medlet för monarkiens bibehållande måste vara ett uppriktigt respekterande af fiktionen, d. v. s. att regenten söker de ministrar, som ega majoritetens förlfoende och som kunna anses för de dugligaste, samt derefter låter dem äfven blifva verkställare af majoritetens system. Detta kan visst blifva ett hårdt vilkor för furstemakten; men åtminstone så lårgt vi kunna se, gifves nu mera icke längre något annat. En orsak till fruktan hos många personer i Frankrike är de nu uppstigande klubbarne. Osiridigt är detta farligt, då sofister och demagoger der hafva rätta fältet att drifva sitt spel, under en så kritisk period, som den närvarande; men om anarkiska cch sambällsvådliga Jöran utsrandec ihland då Alvunn;igaera falke