Aftonbladet – 18 mars 1848, sida 2

gentiga driffjidrarna fianas der man icke anat det. tD—— HR SACKS KONSERT på kongl. teatern. , Bland de många fördelar, som mamsell Linds sällsynta humanitet beredt våra konsertister så väl som publiken, bör ock hufvudsakligen räknas de förr nästan uteslutande gängse soireernas utbytande mot orkesterkonserter med fulltalig besättning, hvilka, utan biträdet af en så högt firad. talang, voro förenade med alltför mycket äfventyr, i anseende till de omåttligt dryga afgifter sådana företag medföra. Ssireen försvarar alltid sin plats, di den väsendtligen är anlagd på god kammarmusik, men blir ett misslyckadt konsertsurrogat, när den, såsom oftrast bändt, bjuder på orkestermusik med bortlemnade bilåsoch slaginstrumenter, och mången åhörare har vid dyl:ka tillfällen debiterat kompositören oskyldigtvis för brister, som endast lågo i exskutionsmedlens ofullständighet. Denna säsong har, som sagdt är, bildat ett undantag från regeln, och äfven br S:ck har sett sig i tillfälle att arrangera en fullstämmig konsert, swmt gjort det på ett sätt, som hedrar hans musikaliska smak och omdömesförmåga. Hr Sacks inträdespjes var B Rombergs G mollconcertino, ett verk, hvars rena former, hvars kärnfulia styl redan tillkännagifva den mistare, bvars namn det bär; hans slutnummer var den på äkta dramatiska momenter så rika capriccon öfver svenska folkvisor, af samme författare. Könsertgifvaren var i numrens exekution ej mindre lycklig än i deras val: hans spel var lugnt och säkert, egde anda och uttryck, samt röjde derjemte mera kraft, än han förr ådagalagt. I mellanpjesen — Lees potpurri öfver Robert-motiver — utförde hr Sack melodierna, i synnerhet Seduction par amour,, med mycken fiaess, och variationerna med färdighet och lif. Af mill Lind hörde vi en aria ur Rossinis aTurceo in I:alian, ett opus, som ej så sällan är på väg att höja sig till medelmåttan, och hvars glanspunkt består i en kadens, komponerad i en anda, som utan tvifvel är äkta turkisk. Samtliga bravurmanövrerna utfördes af m:l Lind med all den glans och prakt, som i så oinskränkt mått står henne till buds. Afven i Alices romans (B-dur) ur Robert, beundrade man sångerskans färgrika föredrag, hvilket deck vann sitt högsta intresse uti cavatinan ur Euryante, en af de mest intagande sånger, som någonsin uppblomstrade ur Webers romantiska fantasi. Vi erinra oss ännu lifligt hvilken m:gisk verkan m:ll Lind fordom frambrag!e med detta nummer, då bon utförde titelrollen i nämnde opera, och ej mindre beundrade man au den ädla simplicitet, den djupa känsla, hvarmed hon återgaf den enkelt sköna sången. Kavatinan har förträffligt utförda föroch efterspel. Förspelen till mill Linds arier erbåller man utan omständigheter; men icke så efterspelen, dem man endast med svårighet kan utbekomma. Denna gång förspordes dock bland den del af åbörarne, som äfven tycktes intressera sig för kompositionen, en opposition mot den i förtid inbrytande bifallsstormen, hvilken sålunda uppsköts till dess numret var slutadt. Ur operan Hugenotterna förekom Raouls kavatina (med obligat altviol), som, i likhet med flera Meyerbeerska saker, röjer mera förmåga att anordna än att uppfinna, mera förstånd än känsla. Den erfarne mästarens effektberäkningar fela här imedlertid lika litet som någonsin eljest, och förverklig:des nu med all den smak och omsorg, som man alltid plägar finna i br Ginthers sång. Ouvertyrerna voro särdeles väl valde och utgjorde ej de rinsaste glsnspunkterna i programmet: den första, af Mendelssohn, återger i herrliga toner den romantiska Melusina-sagan; den andra var den kolossala tondikten i form af ouvertyr, hvarmed Beethoven beledsagade Göthes Egmont. Fruktansvärdt tyda de dystra, orol:ga rytmerna på den öfverhängande faran — i glansen af en bimmelsk skönhet framskymta Klärchens oskuldsfulla drag — i gigantisk kraft frambryter segersinfonien, som följer bjelten till off:rdöden för friheten. Enligt skaldens föreskrift skall ock denna sats sluta styckets handling. — Båda ouvertyrerna gingo rätt väl; endast önskade vi något mera energi ibasarne uti den Boethovenska ouvertyren. —— — I går uppfördes å Mindre theatern, för andra gången, Arfvingen, eller de tre röde -av LL KR