— Åter är ett rykte ute och spökar. Som man känner, har en ung e. o. tjensteman i krigskollegiuro, hr dOrchimont, haft den, i visst folks ögon oerhörda, djerfhetenp, att i Reformvännernas sällskap uppläsa ett anförande angående en förändrad nationslrepresentation. Detta har icke klisgat väl i vissa öron, och för herr krigsrådet Salomons har det varit ett verkligt missljud. Han lär derföre bava gifvit hr Orchimont sitt ogillande tillkänna, och föreställt bonom, att han med dylika saker hade intet at skaffa. Man ser häraf den verkligen faderliga omvårdnad, som vissa embetsmän önsk2 vafva om sina underordnade. Bäst vore väl at! ej för länge leka med elden, ty den kunde då börja: på att bränna. Man berättar äfven, ati hr Salomon omförmält sitt beteende för krigskollegii president, i akt och mening att vinna en lyssnde acklamation. Men herr presidenten bade nog takt ati tiga. (D. A.)