Aftonbladet – 17 mars 1848, sida 2

vår mening, skulle i Försynens beslut vara kommen; derest Schwez, som sedan Frans I:s tid varit vår trogne bundsförvandt, betvingades eller hotades i den utvecklande rörelse, som let i detta ögonblick företager i sitt eget land ör att gifva mera kraft åt de demokratista regeringarnes förening; derest de oafhängiga staterna i Italien blefve angripna; derest man villa påtvinga dem gränsor eller hinder för desas inre ombildning; derest man med väpnad hand ville bestrida dem rättighet att inbördes förena sig för stt grundlägga ett Ialienskt fälernesland — då skulle den Franska Republiken tro sig berättigad att gripa till v:pen för tt beskydda dessa lagliga rörelser till folkens ch nationalitetens förmån. Ni ser att republiken genom sitt första steg senomvandrat den tidsålder, som frambragte oroskriptioner och diktaturer. Den har beslutit att aldrig dölja sina demokratiska grundsatser mot utlsndet. Den tillåter ingen att lägga sin hand emellan frihetens fredliga strålar och folkens blick. Den förklarar sig vara af själ och hjerta bundsförvandt med alla de rättigheter, alla de framsteg, alla de lagliga utvecklingar af nstitutionern2, som yttra sig bos de folk, hvilka vilja lefva i samma grundsatser, som den. Den vill icke bilda någon dold eller brandstiftande propaganda hos sina grannar. Den vet, att det icke gifves någon annan varaktig frihet, än den som utgår från sig sjelf på sin egen grund. Men den skall, med ljuset af sina ideer, genom åskådliggörandet af den ordning och fred, som det hoppas kunna skänka verlden, bruka sitt enda och redliga omvändelsemedel. Detta är cke krig, det är naturen; det är icke Europas appretande, det är lifvet. Det är icke att sätta verlden i brand: det är att stråla från sin plats ö!ver folkens horisont, för att på en gång vägleda och bjelpa dem framåt. Vi vilja för mensklighetens skull önska att freden bibehålles. Vi hoppas det till och med. En krigsfråga har för eit år sedan uppkommit emellan Frankrike och England; men icke republiken, utan dynsstien frsmkastade denna fråga. Dynastien boriför med sig den fara för krig, som blifvit väckt genom dess rent personliga äregirighet och familjeförbund med Spanien. Denna familiepolitik af den stört:de dynastien, hvilken i 47 år hvilade tungt på vår nations:lvärdighet, inverkade genom sina anspråk på en krona till. på alla våra liberala allianser och på freden. Republiken har ingen nepotism. Den ärfver inga familjefordringar. Låt Spanien regera sig sjelft. Låt Spanien vara oafhängigt och fritt. För fastbeten i derna naturliga allians räsnar Frankrike mera på öfverensstämmelse i grundsatser än huset Bourbons arfsföljd. Sådar, min herre, är andan i republikens rådslag. Sådan skall oföränderligt den friz, moderata politikens karaskter vara, som ni kommer att representera. Republiken har i sin födelse och midt under en icke af folket föranledd strid uttalat tre ord, som uppenbarat dess själ och hvilka skola nedkalla Guds och menniskors välsignelse öfver dess vag; a: frihet, jemlikbet, broderlighet. Den bar derpå, vid afsk:ffandet af dödsstraffet för politiska förbrytelser, afgifvit en sann uttydning af dessa ord inom landet; gif ni dem nu äfven der2s sanna uttydning i utlandet. Betydelser af dessa tre ord, 2nvända på våra utändska förkållanden, är följande: Frankrikes frigörande från de band, som hvilade på dess grundsatser och värdighet; återupprättande af den rang, som det bör intaga bland de stora europeiska makterna; slutligen förklaringen af förbund och vänskap till alla folk. När Frankrike på sin sida bar medvetandet om liberalismens och civilisationens kall i årbundradet, så är det icke ett enda af nämnde ord, som betyder krig. Ar Europa klokt och rättvist, så är det icke ett enda bland samma ord, som icke betyder fred. Mottag, m. H., försäkran om min särdeles högaktning. Lamartine.n ———AÅ Hastigheten af republikens framsteg inom sjelfva Frankrike bar väckt icke mindra förvåning der än i det öfriga Europa. — I detta ögonblickb — kunde Journal des Debats säga, redan den 2 Mars — vär republiken utropad öfverallt; från alla håll lemna telegraferna de mest lugnande underrättelser. Samtliga de stora städerna bafva slutit sig till statsförändringen; ingenstädes förmärkes ett spår till motstånd; ingenstädes har lugnet blifvit stördt. Reformen sjelf kan ej undertrycka en viss ovilja öfver den lätthet, bvarmed dess forcna motståndare bytt om åsigter, och öfver saknaden hos den fallna dynastiens trognan, af alla tårar vid det stora skeppsbroitet, alla synbara hågkomster af det försvunna. — Hvar äro de — frågar den med rättvis förtrytelse — dessa bofpoeter, dessa påfåglar, som kråmade sig nyss i nådens solsken? Ack! de kuttra redan under den republikanska kokarden! Med kräfvan ännu full af de hemliga anslagens guld, kackla de nu folkets lof — detta folks, som de hånade aftonen förut; de helsa den nya morgonrodnaden! Hvilket fult skådespel är icke mensklig nedrighet, för fria själar! Men cckså, hvilken fruktansvärd lärdom för dessa blindfödda slögten, som stödja sig på ligheten hos andral — Ropen nu, j gårdagens mäktige, på edra stalljunkare, edra hofsmickrare, edra fala deputerade, edra utprålade kabinettsträlar! Ropen på dem, dessa slafvar, som sade sig vilja dö för er! Hvar äro de? De göra sin uppvektning hos revolutionen; de brinna rökelse i stadshuset; de fjeska nu der efter embeten; de vilja dö, säga de, --— nn -—t t 2 Ä (AN er må äfven nu; men för republiken! — Ioom enls timma hafva de skiftat Ivre; i går buro de pumager, ordnar, broderier; i dag bära de slagtningens symboliska band i knapphålet, segrens kokard, förgad i folkets blod. — Men må den provisoriska styrelsen erinra sig detta; må den se upp med dessa ärelystnadens saturnalier, dessa söndringsförbuud af rika tiggare, och så skyndsamt som möjligt i folkets band lägga val