Aftonbladet – 15 mars 1848, sida 3

dem som gingo framför mig helt sakta på hälarna, utin att kunna förmå dem till något raskare framåtskridande, förmodade jag att den långa karlen, skenbarligen sällskapets anförare, var riksdagsman och tillhörde ridderskapet och adeln, och tog en omväg ned på bron för att komma förbi dem; då — när jog kastade en flygtig blick på dem, hvilkas ryggar jag förut haft tillfälle att beskåda, igenkände jag Spejer, Clothilda och xin fordne elef, lilla Calle. Spejer hade betydligt: vunnit i omfång sedan han blifvit äkta man, och jag förmodar äfven i vigt, efter han som caput var kommen till riksdagen; men Clothilda var sig fullkomligt lik; de år som flytt, sedan jag såg hence, hade icke lemnat ringacte spår på hennes ungdomliga och friska ansigte, och strålirne ifrån bennes ögon voro lika kl:ra och genomträngande, som den första actonen jag sig h nne i Kolmårdsskogen. Och då hennes blick åter mötte min, kände jag änvu en gång en besynnerlig rörelse intaga mig, som tycktes bevisa att det ännu fanns en svag punkt i mitt bjerta. Ingen af dem hade i.enkänt mig och jag var ganska nöjd dermed. Deras; åsyn hade inedlertid återkallåt i mina tavkar denna episod i mitt lif, som, förenad m d min otur i riksdagsvigilansen, gjorde mitt lynne grått och utr fig. Likväl då jag nu ser ala dessa förtretliga hågkomster på papperet, yckes det mig, som om jag lyckats skaka dem ff mig för alltid, och troligen skall en promenad i friska lufien, en cigarr och ecit gles runsch borijaga och nedskölja de flygtiga spår, som möjligen ännu återstå af det fatala minnet. SLUT. ;