Aftonbladet – 15 mars 1848, sida 2

I — — — jag kunde återkomma; öfversten tycktes icke vara missbelåten dermed, syntes just icke förvånad och gjorde inga frågor; förmodligen anade han i det nogas:e sakens sammanhang. Med Clothilda hade jag icke talat ett ord sedan den eftermiddagen, då jag, i skydd af den gamla eken, blef vittne till hennes samtal med öfverstinnan. Äfven hon syntes hvarken ledsen eller förvinsd öfver min hastiga afresa; det var som om en tyst öfverenskommelse träffats eczelan oss alla; endast mamsell Beata syntes mycket förundrad, orolig och nyfiken, och tycktes ana att något föregick, som alldeles rakat hennes näsa förbi. Lilla Calle grät och larmade öfverjudt och tillbjöd mig, i höjden af sin vänskap och sorg, att få taga hans älskade harunge med mig, och kunde icke begripa buru jag kunde afs:å ifrån denna lockande present af hans ädelmod. Mitt bjerta klappade bäftigt då jag öppnade dörren, för att t:ga afsked af frumimmerna; öfversten lemnade jag till sist, efter han stod på gården och såg på huru Liadström spände fast min kappsäck; men jag tackade nästen Clothilda i mitt sinne, attehon icke var inne; öfverstinnan framförde en hastig och li et förlågen helsning ifrån henne, och ursäktade hennes frånvaro med föregifvandet af ettlitet hushill:bestyr, och som man föjjde mitt exempel och låtsade sig tro på min återkomst, skedd3 afskedet h-lt knappbändigt. a : Jag miste göra våld på mig för attinte bri sta i gråt, då sista skymten af det hvita huset under hvars tak jag drömt ds-n ljufvaste drön i mitt lif, försvann bakom skogen. Och ehurt