Aftonbladet – 15 mars 1848, sida 2

vagn och häst skulle medfölja längre, hemskickade jag dem vid första gästgilvaregården, som låg endast en mil derifrån; ty en ide hade uppstått i mitt hufvud på hvars realiserande jag tyckte att hela min kommande frid berodde, en id som endast alliförväl bevisade det träffande i Clothildas uttryck, att jag var en förälskad pojke. Jag ville nemligen ännu en gång återse Clothildas favoritplats, den lilla torfbänken under eken, der jag så ofta suttit, berusad af kärlek och lycka, vid hennes sida och drömt om en framtid, den hennes grymhet på samraa ställe beröfvat miz. Jag har ofta märkt att ju oförmuftigare och befängd:re de planer äro som uppstå i våra tankar, ju ifrigare är man att verkställa dem; man fruktar liksom att icke få tid att begå den damhet man har i sinnet. Och några timmar sedan jag sflägsnat mig ifrån detta samma ställe, hvilket jag eldrig tänkte mig att återse, var jag på vig dit tillbaka. Jag lät skjutsgossen hålla ett långt styecie irån den grind, som från parken förde ut till landsvägen, steg ur och vandrade den välkända vägen framåt. Eu besynnerlig 010 och ivekan kom mig likväl at stanna flere gånger; jag åograde nösten mitt barnsbga företag och var ett ögonblick iärdig att värda Om af fiuktan att råka någon; men pu sken minen fram, lika klart som den aftonen då jag i min första vrer de fördömde Clothilda, mig sjelf och hela verfden, och belyste den lilla bänken, källan och leken, som varit vittnen till hennes falskhet och min smärta; jag skyndade fram, beisgen af denna ovilkorliga rörelse, som vi nästan alltid er