Aftonbladet – 15 mars 1848, sida 2

UIRULE OSV AVIS DUM AVI Le BESÖK VID ARMAND CARRELS GRAF. Ena rörande ceremoni har den 3 Mars egt rum i Saint-Mandå. Ea samling af journaIster, af ungdom från läroverken och af Pariser-nationalgardet begsf sig till Armand Carrels graf, liksom för att underräita honom om republikens antagande, hvilket utgjort hela hans ifs dröm. Sedan rorgonen tidigt hade Carrels staty vari: omsluten med en trefårgad fana, och prydd med en stor krans immorteller. Vid ingången till kyrkogården ställde sig bataljonen af nationalgardet från V:ncennes, Saint-Mande och Montrevil jemte hela legionens stab. Hr Chevre:u, maire i Sain.-Mand, och br Mogenot, hars närmaste man, motiogc äfven tåget, som anlände kl. 4, anfördt af hr Marrast, ledamot af provisoriska regeringen, cch hr de Courtais, nationslgardets general; i ledei efter dem trädde redaktörerne för le National och andre personer tillhörande pressen. Man mörkte bland dem hr Emile de Girardin. Slutligen kom en deputation från Polytechniska skolan, från insti utet i Saint Cyr, från Centralskolen för konster och manufakturer, och ett stort antal medborgare utan vapen. Kyrkogård:n vid SaintMandå, ehuru icze alltför stor, rymde dock hela tåget, som med en religiös tysirad stannade vid foten af bronsstatyen, eti srbete af David (SAnger:). Hr Marrast tog ordet först. Han talade om Carrels lefnad, full af kraft och hängifvenhet; och beklagade, att han ej finge jemte honom helsa det frihetens nya tidehvarf, som börjat. r Emile de Girardin ådagalade, i åsynen af denna graf, farorna af vansinnet att duellera, som ofta tvingar till kamp mot personer, hvilka man som mest aktar och beundrar. Hr Marrast svarade, att allt nu var glömdt för fosterlandets allmänna sak, och att provisoriska regeringens afsigt vore att för den konstituerande församlingen framlägga en lag om duellers upphörande. Slutligen tog hr Chevreau till ordet: Medborgare! Det är knappt tolf år förflutna sedan vi här begrofvo den stora fosteriandsvän vi nu begråta; ett helt folk följde 0ss; denna en väns död blef allas sorg; jag återfinner i dag samma sörjande hop, tårarne rinna ännu, och om dessa bronsögon kunde öppna sig, om denna alltför hastigt förstummade mun kunde tala, så skulle Carrel sjelf befalla oss aftorka tårarne, ty han är uppstånden i fosterlandet, som vaknat till lif. Mindre lycklig än vi, har han ej fått skåda frihetens utlofvade land, men han har förespått det vid borisonten; han gick det oaflåtligt till mötes; det är hans spår, som ledt oss åt detta håll. Gläd dig då åt vår seger, renbjertade, ädle Carrel! ty minnet af dig kämpade i lederna jemte oss, och vär seger är din seger. Paris känner det; Paris, som afundas oss hedern att ega din graf. O, måtte det vara mig tillåtet att här säga det: vi skola med smärta se dig föras härifrån; och likväl, denna enkla graf var dig icke värdig. Pantheon gör anspråk på dig, hela Frankrikes önskan skall snart kalla dig dit. Det är tid, att du förenas med din sanna familj, den, som aldrig dör. Men måtte ditt minne åtminstone alltid qvarblifva hos oss! Viskola här återförnya det; vi vilja ej, att på denna för alltid ärofulla plats en vanlig grafvård en dag uppreser sig; Saint-Mandes kommun skall helt och hållet förena sig enligt sin maires önskan, och vi skola åt dig uppresa en enkel kolonn, med denna påskrift: här har Carrel hvilat. j Och nu, medborgare, ett enda ord till slut. En fullkomlig och fredlig frihet lyser omsider öfver Frankrike. Det har på dessa dagar upptändt åt sig denna eviga låga; låtom den icke slockna! Låtom oss alla underhålla den! låtom oss komma den att uppstiga allt högre och högre; ty vid atmosferens rand skolen j få se alla himmelens vindar samlag att föra denna låga till verldens fyra hörn. Lefve republiken! Efter dessa tal, som ofta afbröto: af höga rop: lefve republiken! tackade hr de Courtais varmt nationalgardet och mairen i Siint-Mande för deras närvaro vid denna offentliga sorgfest; hvarpå tiget återvände till Paris, utan att ordningen och den allvarsamma hållningen deri ett ögonblick stördes. — ti