Aftonbladet – 14 mars 1848, sida 2

sr Ctothilds, C!othildan, sade modren bekygrad; när allt förbi derför att du funnit en man vara lättsinnig, och ovärdig den kärlek du obetänksamt slösade på horom; skall du misstro alla derför att du b:drog dig på en? Ack mitt barn, man får med tålamod se sig bedragen många gånger i lifvet och likväl inte fördöma menniskorna; inte genast tro att kela verlden är elak. Du är ännu så ung, du skall... Ack mamman, afbröt Clothilda och torkade tårarna ur ögonen, du taler till mig liksom jag hade ditt tåliga, förståndiga sinne, men du vet ju att så inte är; du är qvinna i allt, sådin hon bör vara för att kunna vegelera i den träldom hvartill vi äro skapade, för att kunna utföra den eländiga ceh förnedrande roll, som natur och samhällslagsr tilldelat oss. Och när jag tinker på att vi äro ifrån vår födelse ber stämda till förtryck, pligor, lidanden och besvär af alla slag, och för att ännu bittrare känna detta, och kunna ännu djupare lida deraf, ha vi fått en själ, tusen gånger mera känslig och stolt än mennens, så intager mig en ovilkorlig rörelse af harm vid den slående och upprörande orättvisan deraf, så mycke bittrare som tänslan sf min svaghet säger mig attjag måste lida den. Och likväl — likvälp, sade Clothilda och hennesläppar darrade, hennes kinder glödde, och de mörka ögonen gnistrade, i det hon hårdt och krampaktigt knöt den lilla hvita handen, skall det fisnas inom vårt eget bröst en instinkt, en mekt, starkare än vår vilja och vårt förnuft, som kastar 033 i armarne på dessa varelser, hvilka säga sig älska så länge vi ega nyhetens behag, och trampa Oss under fötterna då da ledsnat vid oss, som råa och inskränkta förakta hvad de inte begripa, och skänka os3 i bista fallet, och om de äro rätt belerliga, sitt medlidande. Medlidand-,, upprepade Ch!othilda och skrattade så onaturligt, att jag ryste dervid, kände