Aftonbladet – 14 mars 1848, sida 1

tyekte det vara synd att använda dessa korta lyckliga ögonblick till tvifvel och förebråelser. På detta sätt förflöt sommaren, och oaktadt Ciothildas många nycker och ofta visade köld, var den likväl den lyckligaste period i min lefnad, ty vid en handtryckning, en blick glömde jag åter allt. Och föröfrigt lefde jag som i ett ständigt rus; min kärlek gaf mig ingen tid till reflexioner; jag älskade som man gör vid aderton år; jag tänkte ej på framtiden, ej på nå;onting, — alla mina tanksr voro blott på henne. Men oaktadt min blindhet och tanklöshet kunde ag likväl icke undgå att märka, hur öfverstinnan och tant Ebba började se alit mer och mer vekymrade ut, och blefvo allt mer kalla och rämmande i sitt sätt emot mig, och hur öfvers:ens miner blefvo allt beskare och hans 1arskningar allt starkare och fruktansvärdare, vär Clothilda och jag talte vid hvarandra eller voro tillsammans. Allt detta oroade mig något, nen som det är en egenhet hos alla älskande, tt de beständigt tro sig handla oändligt fint ch försigtigt och fullkomligt dölja sina känslor, huru hela verlden ser och vet derom, så trodle jag icke att upptäckten af vår kärlek kunde rara orsaken dertill, och Clothilda nämnde allrig ett ord derom. Egentligen så var hon också den passivaste Iskarinna i verlden; ingenting tycktes kunna ubba hennes lugn: hon åhörde med det ljufjaste småleende mina glödande försäkringar, nina varma utbrott af kärlek, sorg eller tvifel, men också förrådde ingenting utom detta måleende att hon deltog deruti; och jag beriper icke nu efteråt, hur jag kunnat tro på illvaron af en kärlek, som hvarken bevisades enom ord eller handling; men man behöfver lott en skugga af verklighet för att tro hvad nan öaskar, då man sjelf är kär. Och ofta då! on satt bredvid mig, försjönk hon i tankpriddhet och tycktes icke alls hafva hört hvad