) Här må anmärkas, det länsmannen, på min fråga uppgaf, att inspektoren Hållenius varit med honom, vid undersökningen i Turtorp, sedan han på vederbörandes svarat, att mitt ombud, Friedtzell, icke der varit, kallad eller tillstädes; hvilket sista vill säga, att Friedtzells af länsmannen åberopade och till grund lagda skrifvelse, som slutade med orden: till sina krafter mycket försvagad både af ålderdom, som af sitt fängelse, och sedermera af brist på tillräcklig föda,, men icke rimligen kunde antagas innefatta sjelfanklagelse, gåf länsmannen, hvilken, såsom han äfven uppgaf, af den dödes son mottagit nämnde skrifvelse, och talat med denne om svältet, anledning, att vid den sedermera hållna undersökningen så utöfva sin tjenst, att han endast lät enkan söka att kasta skulden från sig, utan att vårda sig att ens vilja veta hvad Friedtzell menat med sina ord, än mindre låta honom upplysa förhållandet, och ntan att söka reda på detta utaf de grannarp, som, efter uppgiften i rapporten, skulle hafva yttrat, det denne person dött af svältv, men af hvilka länsmannen icke kunde tillfridsställa min uppmaning vid förhöret, att uppgifva en endan. ) Denna bekännelse visar Almqvists angrepp från en ny, sämre, sida. En kronobetjent, som icke tillbakahålles af samvete eller fruktan för vederbörandre, skulle, med sådana begrepp, kunna i mjugg beröfva heder och ära eller, med ett ord, pförderfva, den han är skyldig att skydda. Rapporten skulle ock hafva kunnat blifva allmänligen bekant efter så lång tid, att anskaffandet af alla för vederläggningen nödiga bevis varit omöjligt.