att få förete d; numror af tidningen Aftonblade för förlidet år, hvari finnas intagne så väl läns mannens tjefsterapport härom, af den 453 sistlidn Augusti, och mitt åtagande af den 46 Oktober, at densamma vederlägga, som ock en hans skrifvels till Aftonbladsredaktionen åf den 4 November, me begäran att få densamma med bilagor, hvariblani den beryktade rapportens coförlikneligac motstycke Almunge sockennämnds protokoll, allmänheten med delad, och den vederläggning jag sedermera infö allmänheten framlagt ej mindre deraf, än af de lögn fulla och vrängda framställningar, hvilka gjorts ut tidningen Upsala, äfvensom slutligen ett slags för klaringsskrift af provincialläkaren doktor Sommeliu och några, måhända allt för lindriga, hänledningar dem jag af denna sista dragit. Dessa numror a Aftonbladet, hvilka äro Je 224 den 28 September MM 241 den 48 Oktober, JM 2356 den 4 November HM 277 den 29 November, J4 279 den 4 December JM 281 den 3, supplement till JM 284 den 7, sam JA 302 den 29 och AM 303 den 30 December, till samman nio, innefatta hvad som inför allmänhe ten framhafis genom samt i och för tjensterappor ten. Hvad sålunda förekommit, ej mindre än der omständigheten, att kronolänsmannen Almqvist fö retagit sig att vid sednaste lagmanstinget på värds huset Stallmästaregården inför lagmannen och samt lige berätta, att och hvad han om torparens död rapporterat m. m. på sådant sätt, att detta, som väckt stor uppmärksamhet, gifvit anledniug till rapportens införande i Aftonblad-t, — i och hvarmed, ej mindre än genom sin ofvanberörde, till Aftonbladsredaktionen insända, artikel, länsmannen spridt det rykte, som af honom i tjensterapporten af den 15 Augusti, utsn all grund, vare sig från orten eller från förhållandet, hvälfdt mot mig, icke ens i fråga om factum: Svält eger något stöd af provincialläkaren doktor Sommelii d:n 23 Augusti gifne embetsutlåtande, hvilket denne, uti sin med embetsed försedda skrift till allmänheten, af den 10 December, sjelf förklarat vara icke ens ett yttrande, utan en ,reflexion af den halt, att han ansett sig böra, genom åsidosättande af sin pligt, att fästa densamma med den föresskrifna edsförbindelsen, antyda dess löslighet, men hvars absoluta oriktighet ådagalägges ef erfarenhet och vetenskap, — gifver mig fullt skäl, ett till Kongl. Maj:ts befallningshafvande nu vördsamligen hemställa, det Almqvist, hvilken i tjensterapporten inblandat sådant mig rörande, som till dennas föremål icke hörer, må kännas skyldig till ansvar för falsk och oriktig rapport. Stockholm den 40 Jan. 4848. F. J. Lorich. Vid hvilken skrift deri åberopade numror af tidningen Aftonbladet voro fogade, innehållarde ofvan införde rapport jemte yttranden sf herr expeditionssekreteraren Lorich, expeditionskronofogden Almqvist och hr provincialläkaren doktor N. J. Sommelius. Dessa handlingars uppläsande erfordrades likväl icke, såsom af parterna kända. I ämnst tillspord, förklarade expeditionskronofogden Almqvist, att ban genom skrifvelse från förvaltaren af Hagby gård erhöll kunskap om Erik Erssons död, hvartill i denna skrifvelse brist på tilräcklig föda uppgifves hafva bidragit: att den derefter hållna undersökningen i närvaro af nämndemannen Hans Persson o:h kronofjerdingsmannen Johan Bäfve försiggick den 44 sistlidre Augusti uti Erik Erssons hemvist Turtorp, dit den döda kroppen blifvit hemtaå): att den aflidnes hustru och äldsta barn lemnade, på Almqvists frågor, de underrättelser, angående Erik Ersson, som rapporten upptager: att allt hvad angående den aflidnes hus-, håll Almqvist såg och hörde, utvisade det största . armod: att Almqvist, öfvertygad att Erik Ersson) dött af svält, och till sinnet upprörd af det elände, hvartill han sålunda varit vittne, författade och af-) sände rapporten derom, utan att betänka den olä) genhet, som densammas innehåll kunde för hr ex-, peditionssekreteraren Lorich möjligen medföra: att, Almqvist derföre så mycket mindre åsyftat eller åtog sig att leda i bevis någon tillvitelse emot herr expeditionss-kreteraren, som han icke förmodat, att rapporten skulle komma längre än till hr kronofogden Lindgren), eller blifva allmänligen bekant: men att Almqvist numera fann sig hafva i denna sak D D öfveriladt och obehörigt gått till väga, hvilket han erkände, med anhållan, ctt del icke vidare måtte honom tillräknas. Hr expeditionssekreteraren Lorich anförde härefler, att, ehuru han blifvit genom Almqvists rapport ljupt förnämad, och den förklaring Aimqvist deråt 1u gifvit, visserligen i flera fall ej vore nöjaktig, rille likväl hr expeditionssekreteraren, sedan AlmIvist erkänt sitt klandervärda förfarande, och under örmodan att detsamma af Konungens befallnirgsialvande ogillades, efstå från det mot Almqvist jorda yrkande. I anledning hvaraf, och jemte det Konungens beallningshafvande förehöll expeditions-kronofogden Almqvist det oriktiga deri, att uti ofvannämnde apport hafva dels framställt tillvitelser, hvilkas närnare ådagaläggande icke ifrågakom, dels inblandat vad till saken ej egentligen hörde, Konungens beallningshafvande lät härvid bero. Som ofvan. Ia fidem. L. Kinmansson. ) Här må anmärkas, det länsmannen, på min fråga uppgaf, att inspektoren Hållenius varit med howid FR unndarcAkninnsanna I Tartnaen sadan han vi g