Aftonbladet – 13 mars 1848, sida 2

men di kröpo undan mellan stenarne; den hör har lite ondt i foten, men det blir snart bra, säger Lasse, och det var derför vi fingo fatt i konom. Nu ska vi bygga en koja åt honom, och Lasse säger att ban äter mjölk och enris och löf och bark och potates, och han kan bli så tam som en hund, för Petter i Löthen har haft ep, som sprang med honom hvar han gick och jag ska be pappa att jag får låsa upp min sparbössa och köpa ett halsband åt honom, som ska stå mitt namn på, och när han blir stor . . Calle kiknade alldeles af prat och glädje och såg sig ur stånd att fortsätta, utan nickade endast åt mig och aflägsnade sig springande med skatten tryckt till sitt bjerta och Lasse bakom sig. Jag följde långsamt efter och gjorde några ganska förståndiga reflexioner öfver de olika ämnena för vår fröjd i lifvet. Då jag kom upp på gården, stod en vagn framför dörren, och inkommen i salen, fann jag öfversten gående fram och tillbaka på gol!vet med en min, som icke bådade det bösta lynne, och spottande mycket hvasst på kakelugnen hvar gång han gick förbi. Tant Ebba nystade sefirgarn och såg med en skrämd och orol:g min åt dörren, utan att höra på Calle, som s:ående framför henne med lika ifver förtäljde historien om harunger, utan alt han bugnades med den ringaste uppmärksamhet. Slutligen harskade öfversten sig mycket barskt, och utropade med viedgad röst: Håll mun på dig, pojke; du ramlar ju som en harskromla: dut får ingen käft en syl i vär dret för dig.n Tant Ebba suckade cch Calle tystnade ett ögonblick, men kunde sedan icke neka sig nöjet att åtminstone hviskande sluta sin intressanta berättelse för tanten, som gjorde allebanda varnande grimaser för att få honom att tiga, rädd att bli ansedd som medbrottsling i bans olydnad.