Aftonbladet – 13 mars 1848, sida 2

Clothilda; kuru hennes ögon helt och hållet förvillat mitt förnuft; huru jag i ett slags Jus, om jag nu välsignar, glömt min fordna blyghet, glömt allt och funnit ord, hvarom jag aldrig drömt, för att säga bepne huru jag älskade, och besvärja henne att icke stöta mig ifrån sig; buru et drag eaf vemod och villrådighet ett ögonblick beskuggat hennes ansigte, hvilket likväl strext derpå lyste af samma förklaring, som mitt eget; huru bon en minut tålt mina kyssar och darrat i min famp; huru hon vändt sig bort, slitit sig ifrån mig och försvunnit, utan att jag hört ett ord från hennes läppar. Men behöfde jag väl det; voro icke hennes ögon mer vältaliga än alla ord? Och sedan dess hade fjorton dagar försvunnit som en minut. Jag hade väl icke sett Clotbilda ensam mer2, men ett slags hemligt förstånd hade uppstått emellan oss, som ännu var nog att göra mig lycklig. Och hvarje afton hade hon, åtföljd af lilla Calle eller tant Ebba, promenerat i parken, och dessa promenader, der vi kunde vara långt mera fria än inne under öfverstens ögon, syntes mig höjden af sällhet. Men denna gång vänt.de jag förgäfve:; det var långt öfver den tid då hon brukade gå ut, och nedslagen och otålig ämnade jag vända om för att utspina hvad som i afton beröfvat mig det nöje, för hvilket jag tyckte mig endast left hela dagen, då lilla Cille, följd tätt i hälarne af rättarers L:sse, i fyreprång kom sättande bort ifrån andra siden af parken. Nr han blef mig varse, hejdade han något sitt ursinniga lopp; han var pionröd i ansigtet, andlös af farten och med ögonen tindrande af glädje gallskrek ban redan på afstånd, med fara a:t storkna: L2sse du, jag har fångat en barunge. Han upplyfte i den högsta förtjusning högt i vädret något som han höll mellan: händerna och fortfor: se bara den lilla stackaren, ban var inte god att få, ska du s2; det var tre till i boet,