starar kommo hvinande genom lufien och slego hvi:slande ned deri; torndyflirne flögo tunga och klumpiga omkring; bien surrzde i maskrosorn:; myggen arrangerade en alldeles ny balett med någon liten Bournonville i spetsen, och lirkornas sång blef allt mera glödande och passionerad i den ljumma, klara och doftande z2ftonluften — allt andades lif, kärlek och njutning, och aldrig bade naturen synts mig så skön och lifvet så herrligt; det fanns icke moln på min himmel, ingen skugga i mitt öga; mitt bjeria kunde knappt rymma den sällhet, som syntes mig alltför :tor, och derför, liksom all njutning på jorden, medförde aningen om sin korta varakt ghet. Kärleken — denna vår ungdoms lycka och oycka, som förr i tiden måtte gjort än mera väsen af sig ön nu, då man i allmänhet tager saken mera kallt — förekommer oss, sedan vi äro undsluppna dess välde, såsom en dröm, en villa, ett rus, en dårskap och Gud vet allt hvilka förklenande epiteter vi tillägga den; cch likväl är ju hela vårt lif endast en dröm, uppfylld af villor och dårskaper, som sedan icke förmå skinka oss hälften af den sällhet, kärleken gifvit oss; vi borde derföre vara mera rättvisa och icze belacka och fördöma dess minre, när ingenting mer än detta minne återstår oss. Ja, jag var lycklig denna afton, så lycklig, som man endast under en period af sitt lif kan blifva; jag var lycklig, ty Clothilda var ju min — min — j:g upprepade det tusen gånger för att öfvertyga rig att det icke var en inbiilning blott, att jag var fullkomligt vaken. Js:g anade icke, att de mest bedräg!ga drömmar äro just de, som drömimas vakande. Jog g nomgick i minnet buru alt tillgått, huru denna epok, som syntes mig så stor och inmärkningsvärd, som jag end:st dunkelt tänkt mig, nu kunnat verkligen iotr: ffa. -Jog föreställde mig åter vara i detta lilla kabinett, af en hönlelse ensam md