ringaste, som förklenar din flamma; ty att drifva litet med några förälskade narrar — ursäkta mig, kära bror — kan man egentligen icke galla något brott, och mig veterligen har hon icke gjort sig skyldig till något annat. Nåväl, börja dån sOch jag har lyckats intressera dig; det är redan något; jag ser redan, att slutet blir efter min önskan; du skall kasta dig i min famn och öfvervunnen utbrista: min bror, du har räddat mig.n Du pröfvar verkligen mitt tålamod, sade jag förargad. Pröfningen är slut nu. Jag börjar. Det var en gång en...n Lägg bort din patetiska ton, afbröt jag, halft nyfiken och hbalft vred. Ligg sjelf bort dina anmärkningar, annars bringar du mig ur koncepterna och jag säger icke ett: ord , pSe sån Nå! det var för ett par år sedan, låt se — fyra — ja fyra år sedan. Din veckra fröken var då sjutton år och fullkomligt lik andra flickor vid den åldern, det vill säga alldeles icke sådan hon nu är, utsn glad, öppenbjertig, godtrogun, oca med ett hjerta, hvilket, liksom alla unga damers vid sjutton år, blott saknade tillfälle, men icke den bästa vilja i verlden att, helt etheriskt och platoniskt förstås, klappa mot en älskares; cch detta tillfälle yppade sig snart, ty ödet är aldrig nog grymt att berölva så vackra önskningar tillfälle at uppfyllas till mensklighetens båtnad; en adonis, ined skägg, mustacher och ögon så svarta som smedslagg, kom nemligen till henn:s fars hus i egerskap, af adjutant; i parenthes sagdt, så är de: en rar sande skön post den der adjutantsposten, ty j:g har bört de märkvärdigaste berättelser om adjutanternas lycka, och hvad mig sjelf avgår bar det i flera år varit målet för min önskar, men tyvärr har denna önskan ännu ej blifvit uppfylld, och jag fruktar, att något oförtjent rykte om min oförmåga att värdigt fylla en sådan plats är orsaken till mitt missöde. Men hvar: var jag nu? Jo, som sagdt var; himlen skie