Ithilda pu tyckes vilja låta dig umgälla, som jag bört dett2.n Och du inbillsr dig att jag sätter tro till den der smörj-n? pHvarför icke? Finner du då hvad j:g sagt så otroligt? Nå ja, det är sannt — fruntimmerna äro vanligtvis mera försonliga, och i sä!let att straffa alla för ens trolöshet, låta de oss i stället försona den och trösta dem.n Men Clothilda skulle efter din mening icke bandla så. Nej fan ta mig jag det tror; det ligger något i hennes sitt, oaktadt hon är behagsjuk, som bestämdt antyder att hon försktar just den bon vill vinna. Har du icke mörkt, att just under det hon lå!er en blick, så brännande som lava, smyga fram undan de halfsänkta ötonlocken, ligger det kring hennes mun en köld, att icke säga något värre, som står i rak motsats till ögats förrädiska eld?, Nej, det har jag sl!deles icke märkts, sade jag, oaktadt just detta förkållande väckt min förundran. Jag kan verkligen icke smickra mig med ait ega din observationsförmåga.s I sanningp, fortfor han, utan ait ge akt på hvad jag sade, om jag trodde mig kunna lyckas, vora det verkligen intressant att söka besegra denna kalla och besynnerliga flicka, som med alla sina mycker, sitt trots och sitt bizarra lynne, likväl och kanske just derför är ganska intagande; men jag fruktar det vara att alltför mycket sätta mitt stadgade rykte som lycklig kurtisör på spel, och i händelse. .x Ena knackning på dörrn afbröt hins monolog. Lindström stack in hufvudat och förkunnade oss, att det var serveradt, Ea mined ef:er mitt samtol med Spejer, vanz Sinsar fram och åter på g 1 7 drade j:g en afton i parken, allt emellanåt blickarde me spända väntan mot ingårger. Jog vänta tbilda, com nästan hvarje dig brukids promenera här; hon skall ofc Vär in dat havelimsaota 1a id