lär imedlertid, att hennes egna ögon sedan denna tid kunna skryta med båda dessa färger, ty de ha vunnit i djup hvad de förlorat i mildhet, och äro nu rätt ofta så mörka som natten; man påstir, att den unga damen alltsedan icke hyser de bästa och mildaste tankar om virt kön, att det är hennes lust och fröjd att plåga och gäckas med allt hvad män heter, att hon ingen större glädje känner, än då hon lockat någon att bli riktigt förälskad i sig, för att sedan skratta åt hans qval, och att hon således på alla, som komma inom trollkretsen af hennes behag, hämnas den skymf hon lidit af en enda. — Se så, min b:or, nu är min historia slut och du kan lita på sannfärdigheten deraf. Verkligen! sade jag misstroget leende; men Hon är ju då en sirn, en verklig hex2, en annan Sara, som andeligen förgör alla männer, hvilka ha det vanvettet att nalkas dennis Gorgon, fortfor jag storskrattande. Alldeles det; men det är inte att skratta ät, och du gjorde sannerligen bättre, att fly denna Gorgon — som du mycket rigtigt kallar henne — än alt förakta min varning och trotsa hennes makt. Ab, msn bör se faran i synen, som en man, och inte fegt taga till fötterna, som en käringp, återtog jag, ännu skrattande. Men tillåt mig fråga dig, hur dä, som när vi sågo Clothilda i skogen vid Åby, inte alls kände henne, nu med ens blifvit så väl underrättad om allt hvad som rör henne?n Jag väntade mig just detta inkast; men ser du, saken är den, att militärer af min rang, d. v. 5. löjtnanterna, äro vanligtvis af två slag: jordbrukare och nomader, och som jag sj icke har någon jord att bruka och är för lat att bruka andras, så hör jag absolut till det sednare slaget, och således vistas jag än här och än der, än hos den ena onkeln eller tanten, än hos den andra. Jag har gudi lof en stor slägt, och för närvarsnde är jag, som du vet, på Kåltorp, och det är af denna tant, hvilken ir mycket förtrolig med öfverstinnan och dessutom litet slögt till den gynnaren, hvilkens brott Clo-!