Aftonbladet – 10 mars 1848, sida 1

Kånner kerr Fredberg igen mig nu?, sade bon med denna Ivgna och mida röst, rom Ted:n första af.o.en jag hörde den, så mycket behagade mig. Ja fullkomligt, men hvarför frågar öfver-: stinnan så, och hvarför...? Tyst, tyst, sade hon småleende, inga fråsor ännu. Herr Fredberg hir baft en elak bjernfeber; men nu Gud vare lof ir det ingen fara mer, om herrn bira håller sig stilla. I morgon kommer vår beskedlige doktor, och skall väl han snart göra er fulltomligt bra igen; en var nu snäll och tag in det här emellertidn. ;Men sög mig åtminstone hur jag kom upp ur den fördömda vaken, bad jag, grimacerande efter den afskyvärda smörja, med hvilken hon helsat mitt återvaknanle till lifvet och hviken snnu låg som ett syndastraff och biönde på mina läppar; ty jag mins pu alltsammans, och det är väl det der kalla b-det som skaff t mig denna sjukdom på halsen. Ja visst, några bönder, som också bört nödopen, kommo lyckligtvis i lagom tid att kunna rädda både er och den stackars gossen, hvilsen låg der förut, och för hvilken ni så moligt vågade ert eget lif; en åf dem förde hem herr Fredberg i sin släda på den förskrämda Clothildas bön, efter ni inte kunde läggas ihennes lilla åkdonp. BA Ack ja! sade jag lifligt, fröken Clothilda blef väl mycke rädd och...v Iate tala mera nu,, sade öfverstinnan allvarligt; om ni nu blir upphettad eller på minsta sätt upprörd, kunde ni lätt återfalla i den yrsel, hvaruti ni varit försänkt, allt sen ni öppnade ögonen efter er första svimning. Vox öm nu blir ni snart bra, och försök att sofva en. 3 Och detia försök lyckades också förträffligt, y knappt hade den vänliga frun stängt dörren fter sig, förrän jag kände mig förfärligt matt