Aftonbladet – 10 mars 1848, sida 1

hyllan på sig; jag vill då inte tala om ztt han gått och tagit min sköna grå underkjol till s2gel på sin iskälke, eller isj:kt hvad det heter; och dagen förut hade han mnarrst det nötet Anders-Petter att hjelpa honom borra ett sort bål på köksdörren, för att kunna stå derinne och draga snöret till den der otäcka stora fällan, som han fångar kramsfoglar under, cch hvilken just i dag höll på att slå ibjel mor Gre!a, som råkade stöta till dep. Nu drar det i köket genom det gemena hålet, som en stode framför en blisbug; jag har då stoppat igen det med papper, men jag får vil låta KärrOlle slå en lapp öfver, bara han får tid; och då jag tilltalte honom lite allvarsamt och körde ut honom ur köket, för det der spektaklet, kallade han mig en mara, har hennes nåd mnågonsin kunnat tro något såd:nt; jag b!ef så alternerad att jag inte kom mig för att säga ett enda ord, allra mest för pigorna skulle höra sådan chikan, men jag är säker att AndersPetter lärt honom alla hans konster, för hvarifrån skulle barnet annars fått ett så fasligt utlåtandep. Ja, det går verkligen inte an att han går så här sysslolös, i fall herr Fredberg kommer att vara sjuk längre; vi få väl skicka honom till Åstad, så får ban läsa med deras gossar så längen. Nej för Gud, min välsignade hennes nåd) det går aldrig an, de otäcka pojkarne skulle slå ibjel honom, och de ska ha en så elak magister senn. SS Åh, det är väl inte så farligt, han bshöfver väl att tuktas till liten. Ack så hennes nåd talar, han som inte tål vid det allra minsta. Han är så god att han kan ge bjertat ur bröstet på sig, det må jag veta; ångrade han sig inte strax när han sagt det der oskickliga tillmälet åt mig, och gaf mig dagen derpå, som var min namnsdag, en gratu