Aftonbladet – 9 mars 1848, sida 2

IMaBlpd BrLdUuC dArCHUUCK, Synhes di underoraRed betydelse; men vi hafva trott den vara af tillräcklig vigt för det allmänna, och särskildt för bufvudstaden, att af den offentliga pressen icke böra alldeles med stillatigande förbigås. ÅA Af kongl. bibliothekariens tryckta berättelse till Kongl, Maj:t inhemtas såsom skäl för anslagets beviljande: att kongl. bibliotheket före år 4809, med ett anslag för bok-inköp af 4000 rdr rgs, egt fyra ordinarie tjenstemän å stat; att vice bibliothekarie-tjensten vid 4809 års riksdag blifvit indragen, men likväl qvarstått intill år 1895 vid d. Vv. innehafvarens, v. bibliothekarien Björkegrens död; att kongl. bibliotheket efter samma tid fått sitt årliga anslag för böckers inköp ökadt ända till 8000 rdr bko, d. v. 3. tolfdubbladt, utan att afseende hittills blifvit fästadt å det vid flera riksdagar väckta förslaget om den indragna tjenstens återställande; och slutligen, att kong. bibliotheket, som på de sednaste decennierna erhållit ett i mår af års-tryckets och bok-anslagets tillväxt ökadt bokförråd och som nu i stigande progression besökes och rådfrågas både af ett betydligt antal resande och af den stora allmänheten, icke längre förmår vederbörligen bestrida sina olikartade och mångdubblade göromål med en tjenstepersonal, som endast består af ö (säger tre) ordinarie tjenStemäD. Vid betraktande af alla dessa anförda fakta, hvilkas tillförlitlighet, såsom hemtade ur en officiel embetsberättelse, näppeligen kan dragas i tvifvelsmål, måste läsaren, likasom vi, sannolikt stadna ji förundran öfver den stora obekantskap med ett offentligt bibliotheks ändamål och beskaffenhet, som synes hafva dikterat riksens ständers förra beslut i denna fråga. Det är nemligen påtagligt, att ett bibliothek, såsom en vetenskaplig institution, ämnad att lefvande ingripa i den allmänna bildningen, är lika mycket beroende af sina tjenstemäns kunskaper, öfning och arbetsförmåga, som af sjelfva bokförrådets storlek och fördelning, och att således tjenstemannapersonalen måste sättas i ett afpassadt förbållande till göromålens mängd och beskaffenhet, d. v. s. sörja för verkets tjenstbarhet, så vida icke bela den dyrbara inrättningen skall småningom förvandlas till en död skatt, utån inre lif och utan förmåga att, enligt sin bestämmelse, verka för sitt lands högsta andeliga intresse. Ur denna synpunkt anse vi oss således böra fästa allmänna uppmärksamheten vid denna för bufvudstadens enda offentliga bibliothek ganska vigtiga anslagsfråga; så mycket hellre, som hvar och en har tillfälle att öfvertyga sig om den vigtiga plats de offentliga bibliothekerna intaga ibland andra länders bildningsanstalter. Sannolikt finns ingen, som under ;de sednare åren besökt Paris, Berlin eller London och ej med nöje erinrar sig det lif, som rör sigi dess offentliga bokoch läse-salar, hvilka, på de timmar de hållas öppna, hvimla af vetenskapsmän och främlingar samt äro en slags naturlig föreningspunkt för landets lärda och snillen. Grunden härtill ligger dock måhända ej ensamt i den lättade tillgången till vetenskapliga verk och källor ur alla länders litteratur; utan snarare i bibliothekernas organisation, så vidt deras tjenstemän, genom böckernas strängt vetenskapliga uppställning och arbetets systematiska fördelning, äro i stånd att ända in i de minsta detaljer öfverse hvar sitt fack, och sälunda bättre tillhandagå den rådsökande allmänheten. Också äger kongl bibliotbeket i Paris fyratiosju ordinarie tjenstemän, ulom vaktbetjening. Huruvida kongl. bibliotheket i Stockholm blott med tre tjenstemän, oaktadt ett för öfrigt ganska frikostigt anslag, äfven är och blir i stånd att på lika sätt uppfylla sin bestimmelse, synes oss vara mycket tvifvel underkastadt. Såsom vi redan avtydt tyckes det öfverklagade missförhållandet emellan kongl. bibliothekets tjenIstepersonal och dess bokförråd samt yttre göromål lättast finna en förklaring i den felaktiga föreställningen; det ett kongl. bibliothek i hufvudstaden mera är att betrakta såsom en statslyx, som icke Ikan umbäras, än såsom en vigtig vetenskaplig inTrättning. Ett sådant föreställningssätt är utan tvifI vel temligen spridt, och visar bättre än något anInat huru föga det vetenskapliga intresset ännu förmått göra sig gällande i det allmänna. En väl organiserad offentlig institution af ifrågavarande art är ingenstädes af större vigt än just i hufvudstaden, hvarest landets högsta medborgerliga och praktiska bildning har sin naturliga medelpunkt. Just lur samma syppunkt har man äfven föreslagit, det ;luniversitet måtte Nyttas hit, en åsigt som i sig sjelf riktig, likväl torde möta oöfvervinneliga svå; Irigheter. Hvarför icke då hellre vårda och omhulda de vetenskapliga inrättningar för allmän bildIning, hvilka hos oss redan förefinnas, och ibland ; hvilka kongl. bibliotheket utan tvifvel är det på en gång allmäot vigtigaste och i visst fall mest Istyfmoderligt behandlade. I I förbigående kan anmärkas att kongl. riksarkivet, tIdet enda med kongl. bibliotheket likartadt verk inom -Ihufvudstaden, ehuru naturligtvis vida inskränktare .Itill vetenskaplig omfattning, likvist eger sju af Rikets ; Iständer med lön eller arfvoden försedda tjenstemän, , medan kongl. bibliotheket, såsom ofvan blifvit an) fördt, endast eger (renne sådane. Detta i korthet om frågans allmänna betydelse. Betraktar man den åter ur en inskränktare praktisk Isynpunkt, så synes det visserligen svårt att fatta, buru ett offentligt verk, som fordom ansågs behöfva fyra ordinarie tjenstemän, skall nu kunna hbjelpa 1 sig fram med en tjensteman mindre, sedan samma verk, efter hvad uppgifvet är, fått sig sitt bokförråd Itre gånger förökadt, sin vetenskapliga omfattning utvidgad, sitt årliga anslag för böcker tolfdubbladt och sina öfriga göromål i samma måhn ökade. Under Idylika förhållanden torde ingen annan möjlig utväg I låterstå, än den vid universitetsbibliothekerna vidtagna, att uppehålla tjenstgöringen genom använa dande af extraordinarie biträden. Detta torde liksväl falla sig svårt, om icke omöjligt, i betraktande 4; deraf, att kongl. bibliothekets tjenstemän äro rent leivila, tillhörande kongl. kansliet, och sålunda utan annan utsigt till fortkomst än den som kan erbjuda sig inom verket, hvarest tjenstgöringen sker på tider, Isom utesluter möjligheten af tjenstbefattning å annat ställe, medan extra ordinarie amanuenserna vid unip Iversitetsoch gymnasiibibliothekerna räkna ecklesia-Istika tjenstår, och således ega utsigt till framdeles befordran inom kyrkan. För öfrigt synes påtagligt -Jatt ett embetsverk, sådant som ett bibliothek, hvilket af sina tjenstmän erfordrar en noggrann, blott) genom långvarig öfning vunnen kännedom af alla enskildtheter, utom en omfattande vetenskaplig bildA ning och ett lefvande intresse, måste hafva mera elgagn af en eller två ordinarie tjenstemän, hvilka -lvid nämnde inrättning fästat sin framtid, än af äf Iven e:t större antal exsra biträden, hvilka med ringa aflöning och ännu ringare utsigt till befordran, knappast hunnit blifva användbara på sin plats. t.I förrän de åter utkastas att på annat håll söka sitt Slpröd i statens tjenst. 5) Alla dessa bär anförda skäl synas tala för bifall D till Kongl. Maj:ts proposition i denna fråga. Och, lom man skall välja mellan två saker, synes det bättre alom kongl. bibliotheket äfven egde ett mindre anslag j