Aftonbladet – 6 mars 1848, sida 3

RA Oo af Upplysaren, skulle bli afskrämd ifrån att vidare yttra sig i detta ämne, begagnar han tillfället att ännu en gång påminna Upplysaren om dess uppgift, att vårt indelta infanteri endast utgör 20,000 man, och hemställer, om ej Upplysaren skulle vilja göra sina landsmän den tjensten, att genom sitt mycket verkande förord föranstalta om de borttappade 2000 männens indragning; och synnerligen förbundne skulle vi bli, om Upplysaren derjemte kunde bringa det derhän, att de hundradetusen rdr dyra musikerna blefve afskaffade, — det vore dock något. Så när hade ins. glömt, att på samtelige subalternofficerares vägnar anhålla om upplysarens bemedling, att få den föreslagna indelningen af armeen och öfverflödiga tjensters indragning tillvägabragt — jag säger samtelige subalterner af det skäl — att om man behagar göra de 42 infanterioch 2:ne kavalleribrigadecheferne till generaler, så tyckes det som skulle vi ha nog af den sorten, så att anslaget till generalitetet 357,000 rdr, eller åtminstone 43, deraf skulle kunna användas till förökning af artillerisubalterne.nes löner, — en åtgärd som är till den grad af behofvet påkallad, att för hvarje månad — ja hvarje dag, som dermed uppskjutes, gör man sig förfallen till ett moraliskt ansvar. — Insändaren vet hvad det kostar att hafva söner vid artilleriet. Det är ej rätt att, då tillgång finnes, låta geniofficerare, hvilkas uppfostran varit dyr, tjena för så usla löner, att de under sin subalterntid nödgas använda sitt redan bekomna, eller anticipera på sitt blifvande arf — och i brist deraf tvingas att skuldsätta sig till den grad, att de aldrig mera kunra komma på grön qvist. — Innan ins. slutar, kan han icke neka sig nöjet, att här anföra hvad författaren yttrar om förslaget, att endast ett urval, eller ungefär hälften af b2väringen skall öfvas, och det icke mindre än 31 dygn. — Må jag nu, börjar han, medan jag är inne på kapitlet om beväringens öfning, och det nya förslaget, tillåta mig att något närmare granska detsamma, och förutspå hvartbän det i längden skulle leda. Hvar och er, som något tänkt sig för, bör veta, att ett onus — ett basvär, som alla äro underkastade, icke kännes så tungt, — ja till och med i så maktpåliggande fell som att underkasta sig nödvändig — och nb. ändamålsenlig öfning i och för landets försvar, till och med utgöres med nöje, om, som sagdt är, alla dela lika lott. — Men om den ena blir befriad, den andra deremot skall utgöra en skyldigbet,! om än en viss ära dermed skulle vara förknippad, så skall den kännas som en orättvist fördelad börda, som i längden blir odräglig, ej blott för den, som blir underkastad den öfverdrifvet långa exercisen, utan äfven för föräldrar och husbönder. Dessa skola med afundsjuka och, om orättvisa blifvit begången, med förtrytelse se grannen ha sin son, sin dräng hemma, se den rikare grannen under den bråda tiden vara fullt arbetsför under det han sjelf, i mera beböfvande ställning, helt och hållet beroende af sonens eller drängens biträde, ser sig tvungen att under deras bortovaro eftersätta det angelägnaste arbetet. Och huru skall väl denna utgallring ske? Förslaget innehåller väl ingenting bestämdt derom, men att lottning ej kommer i fråga kan man sluta af ordalagen att ett urval skulle göras. Så vidt jag förstår, låter detta icke verkställa sig på flere, än 2:ne sätt, antingen alt bestämma en viss längd, eller ock att öfverlemna till landshöfdingen, 2tt med läkarnes biträde, välja de ynglingar han anser bäst passande till krigstjenst. Men har man väl noga betänkt följderna häraf? En vis; längd kan omöjligen bestämmas såsom norm, för skyldighet att undergå vapenöfning, ty den 3 fot 35 å 6 tums långa karlen kan äga vida större kroppsstyrka än 6 fotingen. Mannamån skulle ej kunna undvikas, och missnöje och tvist skulle uppstå. Men detsamma skall ovilkorligen inträffa, om landshöfdingen och läkaren få rättighet att godtyckligt utvälja hvilka de behaga, att ställa på tillväxt, den klena, ännu icke fullt utvexte, eller rent af kassera den oduglige, väcker intet missnöje, ty hvar och en närvarande begriper allt för väl, om en yngling är så svag eller liten, att han ej orkar bära packning eller bandtera geväret; men ibland ett större antal, något när jemnstora, till kroppsbildning, jemnstark2, huru vill man väl göra ett rättvist urval, så rättvist, att alla inse och erkänna det? Föräldrar och husbönder och beväringsynglingarne sjelfva? men jag frågar än en gång: är detta möjligt? Skall ej landshöfding och läkare bestormas från alla båll att få, än em son, än en dräng, gesäll eller lärling fri, och jag tillägger: kan landshöfdingen, kan läkaren verkeligen frigöra sig från alla konsiderationer? Omöjligt. — Hvem är den som kan sluta sitt öra för en fattig enkas bön, som ber att få sin enda son fri, emedan han måste utgöra dagsverken till herregården, för hvilka bon annars skulle stanna i skuld? Hvem kunde vara döf för en fattig handtverkareenkas bön, om att få sin enda gesäll, på hvars arbete hela bushållets uppehälle beror, fri; ty besinnom, 538 å 40 dygn, kost och hemmarche inberäknade, utom ett par beredelsedagar till färden, och ett par hvilodagar efter hemkomsten, är ingen småsak i vårt land, och det på köpet i Juni och Juli månad; och för hvem skall man klaga, hos hvem anföra besvär öfver landshöfdingen och läkaren, om de begått mannamån? Sådant kan ju hända — och då vore det bårdt att icke kunna få rättelse. Detta förslag, om det antages, skall föra till oändliga trakasserier, split och afundsjuka emellan grannar och beväringsynglingar, försök att besticka läkaren, misstankar, att sådant lyckats sanske sluteligen icke utan orsak; till kl:gomål, likgiltighet för landets dyrbaraste sak nationalförsvaret, och sluteligen. till öppet motstånd mot beväringspligtens utgörande, och till siet dess totala afskaffande. Af hela färelagmat