Aftonbladet – 4 mars 1848, sida 2

NANNA förundrad kasta ögonen derpå; den var omlin-! dad med linne, och vid den rörelse jag gjorde med hufvudet, kände jag äfven detta lika tungt och oregerligt. Ännu mer förvånad såg jag mig omkring, och mina blickar föllo i en spegel på väggen midt emot. Jag trodde, att en besynnerlig dröm dref sitt spel med mig, vid åsynen af den bleka och eländiga figur, coifferad som en turk och med en nerblodad handduk lindad omkring halsen, hvilken der framställde sig för mina ögon; det föll mig aldrig in, att det kunde vara mig sjelf jag såg, och för att upptäcka originalet till denna bedröfliga skepnad, försökte jag ännu en gång vrida hufvudet; och ehuru jag kände mm hals öm och stel, lyckades det likväl tillräckligt, för att visa mig, det ingenting, utom tomma väggen, fanns bakom mig. Dessutom gjorde ju detta ansigte alldeles samma rörelse; det måste således vara jag sjelf; men huru förklara detta? Jag hade visst inte något högt begrepp om mitt utseende, men hvad jag här såg vaf synnerligen nedslående; jag kunde omöjligt få någon strimma ljus i mina tanksr, och det återstod mig endast att försöka draga några slutsatser af föremålen omkring mig och derigenom kunna förklara denna besynnerliga och högst ledsamma förvandling. Bredvid sängen stod ett litet bord, alldeles fullastadt med burkar och flaskor, med dessa respektabla stora prestkragar, som annonsera, att deras inre är malört och gall2, och på en pall derunder ett fat med halfsmält snö. En stol var framdragen till sängen och en halffårdig grå ullstrumpa, ett pir glasögon med knipbågar af messing och en slmanacka hvilsde derpi. Ett par tofflor, stående vid dörrep; och en gammal siickad grön ullsjal, i förtrolig TO med ett par af mina permissioner, var kastad öfver soft. kanten och gaf en påtaglig vink om, att någon il anhängerska åf Det-går-an-systemet, någon tSara Widebäck, vid mogen ålder likväl, efte