Aftonbladet – 4 mars 1848, sida 2

PENN — RA Arr — AA svinnande; den som ej erfarit allt detta, kan kanske icke föreställa sig den känsla af hemskbet och förfäran, som intog mig och nästan mot min vilja dref mig framåt, på den flacka, spårlösa slätten, vägledd af de allt svagare rogen. Snart var jag nära stället, der jag såg något mörkt röra sig, och hörde det tunga flåsandet af en häst, i förening med det dofva och ihåliga ljudet af krossade och lösa isstycken, som skrapade emot hvarandra. Jag stötte framför mig med stången, för att utröna bur långt jag vågade gå, och ropade till de nödställde att försöka hålla sig uppe i vaken, på det de ej måtte komma under isen innan jag hunnit framkomma och räcka dem stången. Nu kände jag, att någon fattade uti den, och med tillsägelse att hålla väl fast, började jag draga den åt mig; men i samma ögonblick brakade det under mina fötter, isen brast, det stycke, hvarpå jag stod, gled undan, jag sjönk ned och drogs med detsamma af stången, som jag ännu medvetslöst qvarhöll, allt närmare vaken, i det frambenen af en häst, som tryckte ned densamma under de konvulsiva cch våldsamma försöken att få fotfäste deremot, stötte mig under isen. Jog gjorde några förtviflade ansträngningar att komma upp på ett annat ställe, men stötte endast flera gånger hufvudet mot denna, men som, kall och jernbård, stängde mig från luft ochlif. Jag kände mina lemmar sena, det brusade, som om en ström störtat genom mitt hufvud, en iskall, förfärlig fas?, dödens visshet, intog mig, och allt försvann i natt. Då jag åter öppade ögonen, förekom det mig som om jag hade sofvit mycket länge. Jag låg i min säng, gardinen var nedfälld, men solen som sken starkt, upplyste det oaktadt rumme med en mild och behaglig dager. Jag sökte reda mina tankar och ämnade föra handen til pannan, men jag förmådde icke upplyfta den loch en) häftig smärta i armen kom mig at