Aftonbladet – 4 mars 1848, sida 2

— pefalla — att hennes mod och trotsighet, vär! det någon gång finnes, nästan alltid är en villfarelse, en dunstbild, en skugga, som förföljer oss så länge vi gå undan, men flyr då vi vända oss om, och förvandlas i ödmjukhet, ofta i kärlek vid det sansade, förnuftiga och kalla maktspråket från en mans — en verklig mans — läppar. Och Cilothilda, slagen och bestört vid min befallande ton och seende sig sitta orörlig i den frånspända slädan, steg tyst ur; månen, som nu sken fram mellan några sönderflutna skyar, visade mig henns, stående bredvid mig på isen, lika blek som snön omkring henne; den hand bon lade på min arm darrade betydligt och med en röst, helt och hållet förändrad och som förrådde, att tårarne voro nära att utbrista, sade hon: ,Och ni vill lemna mig här, i denna förfärliga ångest; nej, ack nej; låt mig följa med. Hennes ton var så innerlig, så bedjande, att jag alldeles förlorade den beslutsamhet jag förut egde och, glömsk af allt, var jag nära att bifalla hennes bön; men ihågkommande den fara hon kunde löpa, sade jag allvarligt: Nej; stanna här, jag ber er derom; om ni vore med, skulle jag, af oro för er, inte kunna företaga något. Lofva mig att stanna tills jag återkommer. Och om j:g inte mera kommer tillbaka, så — farväl, Clothildals Och jag aflägsnade mig, springande af alla krafter, beväpnad med den ena fimmelstången, som jag lösryckt från slädan. D:n som aldrig hört de bjertslitande nödropen från en menniska i dödsångest, och detta under nattens dunkel, då allt antager en bemtighetsfall och oredig karakter, på den kalla ödsliga och förrädiska ytan af de stelnade böljor, som hvarje ögonblick kunna öppnas under våra fötter, för att låta oss snabbt och tyst nedsjuzka i deras mörka afgrund, utan att en enda lefvande varelse är vittne till vårt för