Aftonbladet – 4 mars 1848, sida 2

EEE SKE ene hvad glasögonen antydde, slagit sig ned och riktigt bosatt sig i mitt rum under den långa sömn, hvari jag varit försänkt; men jag hann icke anställa några betraktelser deröfver, ty rösten ifrån lilla Calles kammare, hvartill dörren stod halföppen, tog hela min uppmärksamhet i anspråk. Ja, jag ämnade just be hennes nåd säga åt fröken Clothilda, för det är inte första gången det har händt mig tåckna chikaner; härom dagen, när hon råkade komma ned i köket, der jag tycker hon alldeles inte har att beställa, ty gudskelof jag sköter nog min sak, och den der gamla skräflan Olle i Sågen. stod der, så tar hon helt simpelt midt för min näsa. hela kalfsteken, som stod på bordet — det var då sannt, att den hade varit inne en gång, men i alla fall var det mera qvar på benet än som kunnat gå an till en hel ragout, och jag tänkte just nyttja den till middagen — och stoppar den i Olles tiggarpåse, bara derför att han stått der och rabblat för henne om sin sjuka hustru, som inte kan äta potatis, gudbevars; jag har väl aldrig hört så dumt; det der riktigt förargade mig, ska jag säga; liksom inte jag skulle veta ge tiggare, som komma, hvad de ska ha, lutan att fröken behöfver gå ut och vräka för dem allt hvad kon ser. Jay ja, kära Beatan, sade öfverstinnan; jag medger att Clothilda är bra obetänksam ibland, lech i det der fallet borde hon verkligen rådfrågat dig först. Ja se om fröken någonsin extimerade sig att höra hvad klokt folk säger inföll mamsell Besta något blidkad. Jag vet, jag inte är en-: faldig annars: men hon säller en min på sig Iså en kan inte komma fram med ett endaste ord en gång. Nu var det då en Guds lycka, latt jag hade en kall fågel i stället att ta till, voch er, (Forts. följer.)