Aftonbladet – 4 mars 1848, sida 1

för tagit den betydligt längre vägen omkring sjön. Det var således med en viss oro jag såg Clothilda styra hästen ned till denna väg, och lutande mig framåt föreställde jag henne faran deraf; men antingen hörde hon mig icke, eller ville icke höra, ty bom svarade ej, och af fruktan att synas rädd — detta oförlåtliga fel hos en älskare, som naturligtvis icke bör synas frukta någonting i hela skapelsen mer än den tillbeddas misshag, och som utan den allraminsta invändning bör kunna rusa genom eld och vatten för en gillande blick — ville jag ej upprepa min varning, Isen hade liksom flutit ut ett stycke ifrån land, och en bred ränna af: vattnet kom Sally, som saknade sin matmoders mod, att tveka och stegra sig; . men en klatsch i luften af piskan och några uppmuntrande ord från Clothildas läppar förmådde henne. likväl att hoppa öfver detsamma. Vi voro nu lyckligen nere på sjön, men blåsten och snön hade gjort det omöjligt att se spåren af den väg, vi borde följa; dess. utom var det nu nästan mörkt, och Clothilda tycktes också verkligen vara villrådig derom, ty hon körde icke mer så fort och såg sig noga omkring åt alla sidor. SER Det bade imedlertid upphört att snöa, och stormen dref undan de sönderrifna molnen, som jagade hvarandra med orolig ifver öfver våra bufvuden, så att då och då en fläck af himlen syntes. Vi voro nu ungefär midt på viken, då ett mö.kt föremål längre ut på sjön fiste min uppmärksamhet; det tycktes närma sig åt motsatta stranden, och jag förmodsde att det var en släde, ehuru dess långa och smala form ej liknade en sådan, Plötsligt försvann det; jag trodde att denna synvilla, som ofta i hallmörker låter oss ömsom se en sak fullkomligt och ömsom alldeles förlora den ur sigte, äfven nu var orsaken till dess försvinnande, och ansträngde