Aftonbladet – 4 mars 1848, sida 1

Ja, jag ser de, sade Clothilda med mis:nöje och gick emot släden, sedan hon ännu er gång med sorgsen blick vändt sig mot skjulet der liket af. den gamla amman låg. Skymningen hade imedlertid inträdty och nä vi åkt en stund började det snöa och blåse starkt; jag stoppade. slädfällen tätare omkring Clothild2, men erhöll till belöniog för min omsorg endast en artig och kall böjning på hulvudet. Liksom på bortfärden vexlades intet ord, och ett och annat rop åt Sally, som ännu mer påskyndade sitt ilande lopp, var det enda ljud jag hörde från hennes läppar. Saön föll allt tätare, och jag kände dess dödskyla lägga sig blytung. på. milt bjerta, som var beklämdt och liksom stelnade inom mig. Förgälfves sökte jag bortjaga det töckniga svårmod, som allt mer och. mer bemäktigade sig min själ, och tanken på, Clothildas besynnerliga uppförande emot mig oah hennes. rörelse vid blotta åsyn af detta bref, som hon. ännu icke läst och hvilket svartsjukan nu förespeglade mig kunde komma från en rival, gjorde mig allt mera dyster och nedslagen. Det var en af dessa stunder, som hvar och en utan tvifvel. någongång haft, då en tunr, oförklarlig. ängslan, , en mörk, besynnerlig förskräckelse utan någon orsak:intager oss; detär aningen om något osynligt, outredt, som svälfvar omkring oss; vi känna det instinktl.kt, liksom hästen, skälfvande och med upprest mahn, vädrar lejonets grannskap, Vi hade nu kommit ut ur skogen och ned till: stranden af sjön, der en genväg på isen öfver viken förde 0S3 betydligt närmare hemmet; men det. hade i flera dagar varit starkt töväder, och stora, mörkblå fläckar visade verkningarne deraf. På isen, synnerligast på den väg vi borla passera, och hvilken blef ännu mera osäker Fenom forsen af en å, som der strömmade ut, Vi hade på bortvägen anmärkt deita och der