Aftonbladet – 4 mars 1848, sida 1

ETT MINNE ) R—RD. Utanför stugan stod en gubbe och högg ved; vid Clothildas ankomst torkade han sig om näsan med afviga handen och aftog mössan; hon stahnade ett ögonblick och talte vid honom, gick sedan in, men kom straxt ut igen, åtföljd saf en: qvinna, som grät och talte på samma gång, hvarigenom hennes röst blef så skrikande och ötydlig, ätt man knäppt kunde förstå ett vord; båda två gingo in i en vedbod eller skjul, hvartillsdörren stod halföpen. Jag lindade: tömmarne omkring en gärdesgårdsstör och ämnada gå fram till gubben, då qvinnans gälla röst från vedboden nådde mitt öra: Ja, herre Je:ses, fröken säger så hon; men inte kunde-vi-ha liket i stugan längre, det var kontant omöjligt, hon dog i natt akurat klockan 41; och jag sprang straxt in te grannarna och sa te, såsatt vi skulle få tvätta upp henne innan hon blef för styf, för si sen hade en aldrig fått nin bugt på henne. Vi bjelptes åt och ha skam: te söjande gjort det riktigt med besked. För det hade hon väl förtjent, stackars menniska; ja j2, det var som ja sa åt srannarna, att Stina har varit en katig och galant menniska i alla sina dar, fast ho va skröplig och skrabbug, och streta gjorde ho mået så länge ho var god te hålla hufvut uppe, men döden ska nån orsak ha, och si den der rosa som ho hade i benet, den panka allt ut henne te slutet ändå, fast fröken spendera så många miklamenter som fanns påna. Jag vill då inte tala om: bränvinet, som fröken sa ho skulle bada benskrället med, för si det vet ja då plakat att gubben söp ur förna; men inte vill ja FahåA ) Se Aftonbl. 22 46, 47 och 54.