Aftonbladet – 4 mars 1848, sida 1

sqvallra, och detsamma ä det, för nu ä ho dö, men. nog tyckte ja ho kunde fått hafvet i fred, stackare; ja ja, ho hade många bördor ho, men värst tog ho. sej ändå öfver grisen som tussa tog, och det kan ingen: undra på, för det va en rar gris, det vet jag bäst, ho hade just köpten å mej när han var tre vicker gammal. Ja, så går. det, i dag mig, i morgon dig... Men si det är fålle som det står i psalmen, att all vår skröplighet blir vänd i härlighet. Ett nytt anfall af snyftningar afbröt här hennes väkalighet; men efter en bastant snyftning fortfor hon: Herre jemine, här står jag och pratar, och hade så när glömt ge fröken brefvet. Brefvet! hvilket bref?. afbröt Clothilda med så häftig och upprörd röst, att jag nyfiket närmade mig ännu mer till väggen af boden, der samtalet hölls. ! Ack ja, ser fröken, det ver så att jag vakade. hos henne hola sista natten, och då så prata h) så mycke om fröken, oeh ville att ja skulle skicka bud till herrgåln, ho hade någe te säja fröken, att fröken skulle förlåta henne eller om det var nin enn, det kunde ja inte bli slug på, och inte war det värdt te bry sej om -hvad ho sa, för ja såg mest att det var snart slut medna ändå; och ja kunde förstå att det. var fälle bara att ho ville tacka fröken för all hennes godhet emotna i lifstiden, och?.-.. ,Men brefvet, hvad var det för ett bref du talte om?p Jo, ho ba mej-ändtligen ge fröken ett-bref, som ho hade i s.n kjolsäck under hufvudgärden, och det var då sant, för jag tog då framet som ho san Nå, hvar är det då?s Jo, ja lxet fäll? på spiselkransen, och kattingen måtte väl inte dragit neret beller; ja ska springa sta och se åt. Ja, gör detn, sade Clothilda. Gumman gick,