alla, har äfven lyckats tränga fram dit, der man ty värr icke blir seende innan man har förfölj: dem, som voro det förut; — äfven kabinetterna stängas icke mer för ropet på Tysklands enhet; hvar och en, som ännu hyser något hopp om Tysklands framtid, grundar det på samtiders sträfvan efter gemensamhet. Till och med de torra öfverläggnirgarne om postväsende och vexelrätt hafva blfvit utstyrda till bärolder för en bättre tid. Fyska häfdernas genius tycks tsga en ny flygt; vi skulle icke fullgöra vår pligt, om vi icke följde honom med våra blickar. Må vi verka i hans syften, efter vår bästa förmåga! Men vilja vi detta, så måste vi framförallt hålla oss frie från det gamla tyska felet. Vi få icke längre i någon ögonblicklig och frivillig samverkan mellan tyska furstar genast skåda ett värn mot stundande pröfningar. Framgången i någon för politiken likg:ltig omständighet bör icke vidare invagga oss i den godtrogna inbillningen, att fäåderneslandet redan är förvissadt om den samdrägt, hvilken i en nations lifsfrågor — i de egentligen politiska — icke tål något undantag. Oaktadt tillfredsställelsen öfver en början, måste vi med lugn blick efterse h:ruvida en kongress, på hvilken hvarje tyskt kabinett kan lika väl lita representera sig, som underlåta det, må ienehålla någon borgen för Tysklands enhet, och huruvida. den icke snarare uppenbarar att enheten ännu endast beror på den goda viljan för ögonblicket. Vi måste spörja, om enheten kan kollas betryggad, så länge det beror på serskilda ståndsförsamlingars goda viljz, huruvida det på kongressen beslutna äfven skall öfvergå till en gemensam tysk lag — och ändtligen påtränger sig, vid vår tids erfarenhet, den frågan: kan en kongress, en församling, på hvilken icke äfven folket representeras, väl anses för en institution, genom hvilken folket förmår utveckla sig till politisk betydel;e? Det fordaa Tyskland — det så kallade romerskt-tyska kejsareriket — egde i sin riksdag, i sina begge riksrätter och sin kejsare, starkare föreningsband, än det nuvarande eger i tyska förbundsförssmlinger; men ändå splittrades det vid första kraftiga påstöt af en mäktig granne. Tysklands nuvarande politiska organisation tillåter dess varmaste fosterlandsvänner och just dess tänkande och häfdkunnige män att blot! med bekymmer skåda in i framtiden; och den som önskar fäderneslandets verkliga och lefvande utveckling till storhet och makt, ser all förhoppning derom försvinna vid anblicken af dess närvarande politiska författning. Medan det ges loftalare för den ryska absolutismen, derföre att den eger de lydigaste verktyg för omedelbar hndling; — medan andra prisa S orbritanniens konstitutionella monarki såsom mönster för ea samhillsorda ng, wwder hvukon England blifvit herrskare kring alla haf; — medan ännu andra föredraga det republikanska sambällsskicket, så:om ensamt motsvarande förnuftets anspråk; — medan alla dessa så vidt skilda samfundsordningar finna sina försvarare, understödda sf his:oriens intyg, kan jag ice upptäcka något parti eller någon skola, som uppställt tyska förbundsförfattningen till ideal, och historien har endest dåliga resultater att om den förraäla. Men hvad är också denna samhällsbyggnad, sådan vi pu skåda den i sin fulländning? Dess enda samband är förbundsdagen i Fronkfurt, nvilken nu öfverlagt oafbrutet i 50 år, uten att den ännu mäktat åstadkomma hvad den utlofvat vid sitt första sammenräde. Verksamhet i förtryckandet af ella frihetstecken: overksamhet i tillfredsställandet af tyska folkets gemensamma önskningar och behof, — sådana hifsa des grunddrag varit allt hitintills: ingen förmår neka det. Detta förbuzd, som vill förfoga öfver en nations dyrbaraste goda, afvisar folkeis böner, förklarar ingifvandet af adresser för en oförsynthet (vAnmassung,) och förbjuder genom formliga beslut alla sådana försök. Den höljer sig i mörker och bemlighet; den fattar beslut, dem ingen tyck minister vågar i offentliga riksförsamlingar erkänna för sina; den liknar ett tungt åskmoln öfver en fruktbar nejd, på hvilket landtmanzen blickat med förhoppning att det skulle förfriskande utgjuta sig öfver hans skördar, men som blott sänder härjande blixtar och förstelnande hagelskurar. Kan man klendra någon tänkande man, om han sätter i fråga en sådan församlings befogenhet att stifta lagar för ett bildadt folk?... För oss tyskar kan endast gifvas två slags statsformer, af hvilka sntirgen den ena eller den andra mås:e herrska, men som, till följd af olikheten i sjelfva dera: grundvalar, aldrig kunn: sammansmälta till ett helt, utan våda för friheten inom landet eller aktningen utrikes. Dessa begge former äro ett förbund emellan serskilda stater, och ett statsförbund med politisk enhet. Det förra kan förena suveräna stater till försvar emot yttre anfall; säkerhet på gränsorna är dess ändamål. Men dess befogenhet inom de särskilda staterna kan endast angå skeppsfarten på de floder, som genomströmma dem; eller postverket, eller tullverket, och några få dylika föremål, som röra de transigerande staterna gemensamt. Ett sådant förbund emellan suveräna samhällen kan utan tvifvel representeras af diplomater; men det kan icke ega någon förnuftsenlig rätt öfver samhällenas enskilda angelägenheter. Huru låter det också tänka sig, att främmande furstar; skulle råds!å och besluta öfver medborgarnes rättigheter i vårt land? Ingen tillåter någon främmande husbonde förfoga öfver sitt eget husfolk, och en furste skulle likväl här låta andra furstar förfoga öfver sina undersåtare! Till och med slafven beror blott af in AceN harrag wilia: AnL LL? laslfla vara harnaenda