Aftonbladet – 2 mars 1848, sida 2

gra mitt tillbud; men hon var redan i förstugan och jag kunde inte gifva något skäl för att bli hemma och måste naturligtvis följa henne. Var god och håll sig fast nu, ty jag kör fort, och det är inte stort rum att sitta på der bakore, ser jag, sade hon, fattade tömmarne och hoppade upp i slådan. Och verkligen tycktes denna uppmaning vara af nöden; jag ämnade också rätta mig derefter, men en klatech af piskan kom hastigare än jag hade beredt mig på, den otåliga Sally tog ett språng och kastade slädan flera alnar ifrån stället. Medarne voro hala, och innan jag hunnit fatta tag för att hålla mig fast, låg jag med utsträckta armar på magen i snödrifvan, under det Clothildas lilla band stadigt höll tömmarne, lät hästen beskrifva en cirkel och sedan stanna framför mig, som blek af harm, ty det var tydiigt att hon gjorde detta med afsigt, borstade snön :f mina kläder. Jag hoppas, herr Fredberg inte gjorde sig illip, sade hon artigt med ett spefullt leende; man faler så mjukt i snö.n I Vreden kokade inom mig och jag könde i detta ögonblick ett riktigt hat till henne; ty jinte nog att jag för benne gjorde en löjlig fiigur, öfverstenp, som i fönstret beskådade vår affård, skrattade så att tårarne kommo honom i ögonen, och tant Ebba stridde med ett svagt leende, som hennes artighet och stränga rätiskänsla likväl genast besegrade. I Harmen och förargelsen befriade mig för öI gonblicket helt och bållet från den förlägenhet !och blyghet, som Clothildas närvaro annsrs alltid framkallade bos rig, och jag sverade med lika spefull ten som henues egen: ..