Aftonbladet – 1 mars 1848, sida 2

UCL SBKITIVIL UCL Halvcfl UCL SKIHVIL, alnSbOnt man upplyst att hr v. Humboldt är tillfrisknad. — Likså rosr det Allehanda att i dag berätta, det hofkrigsrådspresidenten grefve Hardegg i Wien ligger för döden, ehuru redan gårdagens Aftonblad notificerade om hans inträffade dödsfall. Man ser häraf att Al!ehanda gör de lafvande döda och de döda lefvande, allt efter eget god finnande. — til — Det anförande i tullrågan till borgare7 ståndets protokoll af br Almgren, hvilket giod intaget i gårdagens Aftonblad, förtjenar upp märksamhet sisom ett uttryck af den ena sdans åsigter och önskningar i detta ämne, så mycket mera, som hr Almgren är representant för fabrikssocieteten i hufvudstaden. Så vidt vi kunna förstå, innefattar likväl detta anförande åtskilliga så väsendiliga misstag och oriktigheter, hvilka till en del troligen wundfallit hr Almgren sjelf, att vi anse en närmare granskning deraf behöflig, öfverlemnande sedan åt läsaren att afgöra, buruvida den icke varit af omständigheterna påkallad. Anförandets författare börjar sålunda: Den radikala förändring i grunderna för fäåderneslandets tull-lagstiftning, särdeles med afseende på fabriksoch slöjdprodukter, hvilken föreslås till anptagande uti det nu till Ritets Ständer af Kongl. Maj:t i nåder öfverlemnadej projekt till ny tulltaxa, etc. Det är icke utan all vigt att få anmärkt, att denna början redan innefattar ett misstag. Huru kan man väl kalla det en radikal förändring i grunden för tull-lagstiftningen, att några förbud, hvilka qvarstått i tulltaxan såsom undanvag från den allmänna regeln, blifva borttagna och höga importafgifter satta i stället, samt för öfrigt en ganska obetydlig förändring eger rum i tullen på redan tillåtna slöjdprodukter. Den här gjorda anmärkningen gäller väl blott en fras, men denna fras är icke utan betydelse, emedan den angifver tonen till den stämning, som genomgår hela det öfriga i anförandet. Det är ej individuella och personliga, eller så kallade enskilda intressen jag härvid afser, säger författaren vidare, och yttrar, att fabriksoch slöjdintresset är ett i ordets egentliga bemärkelse allmänt och fosterländskt intressen Detta har sin fullkomliga riktighet, då man betraktar slöjderna i det hela, såsom ett element i samtällets förkofran; men vid-pröfningen af en tulltsxa, är det icke möjligt att taga hela fabriksintresset i en klump: hvarje slag af produkter måste der betraktas för sig, samt då fråga är om skyddstull, d. v. s. om ett medlande från statens sida emellan konsument!ernas önskan att kunna för sina penningar köpa hvad som helst, hvarifrån som helst, till det bill:gaste pris det kan erhållas, och fabrikantens önskan att med uteslutande af utländsk konkurrens kunna blifva ensam i marknaden för det. slag af varor han producerar, kommer ju alltid det enskilda intresset, fabriksntens, att stå på den ena sidan och afvägas emot det allmännas, konsumenternas, å den andra. Författaren omtalar vidare huru Sverges regeringar i århundraden, under vexlande statsskick och de mest skiljaktiga styrelsesätt, städse poch oaflåtligen bemödet sig att fostra och utbilda ofabriksOch slöjdintresset såsom ett allmänt och fosterländskt intresse, samt tillägger: huruvida de för ändzmålet valda medlen alltid-varit de pE lokaste, är ej nu tillfälle att undersök3. Deruti tro vi stt författaren irrat sig. Orsaken hvarföre förändringar föreslås i en tulltaxa, miste vara just den, att man icke anser de tullbestäremelser, i hvilka förändring föreslås, innefatta de klokaste medlen att befordra det allmänna intresset, och tillfället att undersökan, buruvida denna åsigt är mer eller mindre riktig, måste således vara inne då frågor om tulltaxan förekomma ti!l pröfning. Det länge botande ögonblicket synes imedlertid vara komrmet,; menar författaren, då pförkastelsedomen skall afkunnas öfver denna af Sverges konungar och ständer i sekler fullöljda statskonst, öfver en statskonst, den sådana regenter som Gustaf Wasa, Gustaf Adolf den store, Carl XI och QCarl Johan, sådana statsmän som Höpken och Liljencranz, och sådana medborgare som Ahlströmer och Polhem, endrägtigt hyllat och fullföljt.s Uti denna stil fortgår författaren vidare ett långt stycke, för att mo:ivera att han hegär fullt giltiga skäl, innen ban sjelf lyfter sin hand till omstörtande af en byggnad, som är dyrbar för det fosterländska sinnet, genom så många dervid fästade lysande miecnen och namn, och som varit för samhillet och enskilde så rik på väl3ignelser,. Härvid bör anmärkas, att om man också icke kände det statsekonomiens grundsatser icke voro så noga undersökta under Gustaf Adolfs och Carl XI:s tider, som i vår tid, så bar näringslitvet cch indutrien på de sedermera förflutna seklerna undergått så många och stora förändringar, stt de nyssnämnde store regenterne, om de nu lefde, troligen skulle betr:kta den saken i många fall annorlunda än hvsd de gjorde på sin tid. Konung Carl Johan var, såsom väl är bekant, i själ och bjerta ingalunda någon anhängare af prohibitivsystemet, och fick derföre redan efter 4825 års riksdag ingå på väsendtliga förändringar deri, samt föreslog vid 4840 års riksdag sjelf förbudens borttagande, eburu det sedermera lyckades prohibitivintresset förmå honcm att bibehålla detsamma för en del artiklar. Att Höpken och Liljener:nz voro anhängare af förbudssystemet, är för oss en nyhet; likväl äre vi icke för ögonblicket i tillfälle att motsäga författarens påstående härom. Såsom motstycke kan imedlertid citeras en annan fullt ut lika utmärkt statsman, presidenten Edeleranz, som var stor vän af handelsfribeten. Härom fisnas åtskilliga intressanta artiklar att läsa i tidningen Argus för åren 4824—253. Hvad beträffar Polhem, så skulle vi nästan vilja viga ett vad, att han aldrig befattade sig med nigra tullfrågor, och hans namn måste således egentligen vara tillsatt för att öka klangen af de öfriga. Att förbudssystemet efterlemnat lysande minnen, och