Aftonbladet – 29 februari 1848, sida 3

gjort föremål för ytterligare skriftvexlingar i de fransyska tidningsrna, och sjelfva Journal des Debat:, som i början hade bjelpt till att utsprida likartade berättelser, bar sedermera erkänt deras öfverdrift och origtighet. Imedlertid, sedan nu ungefär en månad derefter förflutit, tro förmodligen de konservativa här i Sverge, att vederläggningen hunnit glömmas, och derefter hafva nu såväl Tiden, som Posttidningen, företagit sig att, till förmån för jesuitpartiet, trycka en öfversättning af det Montalembertska talet med alla osanningarna, utan att nämna ett ord om den deråt gifna dementien. Det är fullkomligt i enlighet med jesuiternas egen regel, att ändamålet helgar medlen, men man måste på köpet anmärka att det är ett ganska dåligt ändamål. Svenska Minerva fortfar å sin sida likaledes i sin märkvärdiga lögnaktighet emot de liberala tidningarna. Så föregifver hon t. ex. att Aftonbladet yttrat sig för anslaget af 100,000 rår till H. K. H. Kronprinsen. Likväl är detta snörrätt stiidande emot verkliga förbållandet, såsom det kan synas af tvenne artiklar i Aftonbladet, den första gången omedelbart efter debatten på riddarhuset öfver den kongl. propositionen, den andra gången när frågan hade förevarit hos statsutskottets utgiftsafdelning. Det är i sanning svårt alt begripa ens hvad slags uträkning ett blad, helst med så liten cirkulation som Minerva, kan hafva af fatt sålunda pådikta Aftonbladet meningar, motsatta dem som ett mångdubbelt antal läsare sjelfve kunnat se i Aftonbladet. Genom ett sådant oupphörligt lögnsystem miste ju Minerva endast ådraga sig ett allmänt förakt och tillintetgöra allt förtroende äfven till sådana åsigter eller anmärkningar, som kunna vara riktiga, hvilket vi anse vara förhållandet i afseende på den omständigbeten, att nämnde anslagsfråga föredrogs i bondeståndet först så sent, att de tre öfriga ståndens beslut redan på förhand voro kända, hvilket tillvägabragtes derigenom att bondeståndet sammankallades en timma sednare än de öfriga, och en stor del af förmiddagen sedermera upptogs med protokollsjustering. Resultatet bade i bufvudsaken varit detsamma, men tillstöllningen har, eller åtminstone kan deråt gifvas utseendet af en intrig, hvilket icke g2gnar vederbörande i opinionen. Det kan öfverbufvud icke vara grannlaga, om man skulle börja följa det systemet, att låta adeln och presteståndet i första rummet votera anslagen, och sedan låta borgareoch bondestånden, som representera plursliteten af de skattdragande och närande klasserna, komma efter. Ett sådant förfarande kunde till och med snart nog medföra en motsatt verkan mot den man dermed åsyftade, emedan det skulle väcka ett naturligt missnöje hos de båda sistnämnda stånden. — Icke blott Vinterbladsmannen i Ailehanda, utan äfven Allehandared. sjelf tyckes bysa något humör emot Aftonbladet, för det vi sednast klandrade den förres fortfarande grofva utfall emot Bondeståndet, med anledning af den skriftvexling, som hans uttryck att likna Bondeståndets session vid en scen i Barkarby bållstuga, framkallat. Allehanda undrar, om icke hållksrlen i Barkarby varit framme och skrifvit artikeln i Aftonbladet, och påstår för öfrigt att Aftonbladet noga aktar sig att trycka Bondeståndets diskussion öfver grundlagsfrågorna, hvaraf det förmenar, att Barkarbyliknelsen skulle rättfärdigas. Oss synes det, att Allehanda här far vilse angående bevisningsskyldigheten. Liknelsen med Barkarby hållstuga är ett uttryck, som står för sig sjelf, och som påtagligen i sitt sammanhang ej kunde anses innefatta annan mening, än att Ståndets ledamöter under diskussionen hade betett sig på eit så ohyfsadt sätt, att man kunde likna det med en scen i cn hbiållstuga, och hvad dermed menas kan ej vara tvetydigt. Detta har Allebanda sedan sutenerat. Då detta nu onekligen innebär en anklagelse emot Bondeståndet, så måste väl, om man ej vill vända upp och ned på all rättsordning, bevisningsskyldigheten, d. v. s. tryckningen af protokollet, åligga Allehanda och ej Aftonbladet, som för öfrigt redan meddelat ett temligen utförligt referat derom, hvari vi ej kunnat finna något ohyfsadt. Att vi genast klandrade uttrycket, härledde sig icke af någon ovänlighet mot Allehanda, utan emedan vi icke ansågo det för pressens skull i det hela nyttigt, om vi hade lemnat saken obemärkt; förläggaren af Allebanda torde dock nog hafva märkt, att vi dervid endast böllo oss till Vinterbladsförfattaren, och ej gjorde den öfriga redaktionen delaktig i saken, just derföre att vi känna det vilkor af obercende han betingat sig för sina artiklar. Häruti kunde således ej ligga någon anledning till missnöje för D. A:s förläggare i annat fall än att ban vill upptaga det klandrede uttrycket såsom instämmande med hans egen mening. Deritorde likväl ej ligga någon moralisk vinst. Saken kan i det hela vara en bagatell, men i frågan om hvem som har rätt, bör väl ej ett vanligt bevisningssätt åsidosättas. Kan Allehanda på grund af Ståndets egen diskussion försvara Vinterbladsmannens uttryck, så skole vi gerna förklara oss hafva haft orätt. Men försök då detta åtminstone! RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. En fabriksarbetare Westling, Boende på Kungsholmen, har sistlidne thorsdsg genom hängning afhändt sig lifvet.