da egendomen, som den tiden var knappare, emot andras våldsamma inkräktning; och detta har förmodligen varit grunden dertill, att de flesta af våra inrättningar och ekonomiska lagar, om man vill närmare undersöka dem, egentligen alla finnas hafva en penningaristokratisk syftning, och sätta den förmögnare i tillfälle att trycka ned den fattige samt så vidt möjligt tillstänga vägen för denne att kunna komma sig upp. Landets skattläggning och delning i bemmantal samt underafdelningar deraf; de äldre förfat:ningarne emot jordafsöndring; flera bestämmelser i skogsförfattningarna, som, till pri-! vilegierade större bruksegares förmån, förbjudit nybyggen i skogarna; skråförfattningarna i land och stad, samt ofriheten i lagarna om personliga servituter, såsom de tvungna årstjensterna,! husagan, försvarslösheten, o. s. v. — allt detta löper ut i samma slutpunkt. Huru litet är det då att undra på, om d2 arbetslöse, de fattige, de sjuke och nödlidande, som i allt fall alltid! måste komma att stå i sista rummet, varit ansedda såsom parizs och en kräfta på statskroppen, samt om både lagstiftare och styrelser hittills betraktat omsorgen om dem med mera liksiltighet än de öfriga samhällsangelägenheterna. Vi tro likväl att detta lätt kan, och spå att det kommer att förändras. Väånjer man sig blott först vid den föreställningen, som, ehuru obestridlig den är, likväl ännu tyckes innefatta en nyhet för en stor del af allmänheten, att ett lands rikedom icke blott består i penningar eller varor, utan lingt mera i tillgången på arbetskraft och skicklighet samt tillfälle till dessas användande, och att välståndet måste vara störst i det land, der arbetslönerna äro störst, emedan allt gäller hvad det kan gälla, och höga arbetslöner bevisa att det finnes tillgång på arbetstillfällen; besinnar mean detta, så skall man äfven inse, att det ligger en långt större förlust för samhället deri, om det låter ett antal af sina medlemmar förgås eller försvagas genom lidandet af en oförskyldt iråkad nöd eller arbetslöshet, än den uppoffringen kostar att med behörig urskiljning understödja sådana oförskyldt nödlidande. Tänkom oss blott ett arbetslöst hushåll med flere barn, som få svälta om vintrarna — Gcch sådana finnas oändligt många; dessa barn komma likväl med tiden att utgöra en icke obetydlig andel i den generation af rikets befolkning, som tillika innehåller dess arbetskraft; månne man väl beräknar, huru stor förlusten är, äfven i blott materielt hänseende, deraf, att dessa barn i följd af ett sådant svält stanna i växten och dels aldrig vinna någon fullkomlig belsa eller krafter, dels också utveckla sig först fyra eller fem år sednare än de eljest skullel göra. Hvar och en anser angeläget, att en kalfl eller en fölunge icke får svältas, om man vill bafva en duglig ko af den förra, och häst af den sednare; och på den sista tiden isynnerhet har den satsen börjat blifva allt mererkänd, att en noggrann vård om och tillräcklig föda åt ungboskapen är ett utlägg, som betalar sig efteråt. En närmare uppmärksamhet skall snart öfvertyga hver och en tänkande, att förbållandet är detsamma med menniskorna. Det är också intet tvifvel underkastadt, att om den arbetande klassen bestod af slafvar, som kunde likasom boskapen köpas och säljas af sina busbönder, så skulle desse af ren egennytta vårda sig om deras uppfödande och goda underhåll, ej mindre än om kalfvarnas. Nu sakna de enskilde,. bvar för sig tagne, denna stimulus; men denl qvarstår oförminskad om man tager alla en-l. skildes fördel sammanräknad, d. v. s. samhällets i betraktande; och af denna anledning måste fattigvården — den tillfälliga fattigvården eller bjelpen mot arbetslöshet — äfven snart komma att anses såsom en hela samhällets ge-l mensamma angelägenhet och af en vida störrel betydelse än hittills. Den nu snart passerade vintern har ocksål serskildt här i hufvudstaden gifvit en anledning till betraktelser af denna art. Det är sant, att öfverflödet på tiggande och arbetslöse, samt i följd deraf inträffade brott, under de två sista vintrarne, sedan allmänna arbetshuset inrättades, icke varit på långt när så stort som tillförene; men eländet har likväl förefunnits i mångfaldiga och nog dystra skepnader, för att visa en bra mörk skuggsida af lifvet i hufvudstaden. Det anmärkningsvärda är, att den lyckligare konjunktur, som dessa år erbjudit för handel och rörelse i landet, icke utöfvat någon på långt när motsvarande inflytelse till förminskning af de fattigas antal, hvarken här eller i hela riket öfverhufvud; hvilket är ett nytt bevis för den förut kända erfarenheten, att den arbetande klassen först i sista hand får godt af mnational välståndets tilltagande. Betraktar man likväl, hvad det nyssnämnda arbetshusets tillkomst — jemte den obetydliga bjelp, som församlingarna gifva de fattige och nödlidande — uträttar nu emot fordom, då ingen utväg fanns till räddning mot den tillfälliga nöden, annat än bvad den enskilda barmhertigheten och de privata välgörenhetssällskaperna kunde åstadkomma, så kan deraf slutas med temlig säkerhet, att inrättandet af ännu ett arbetshus, i förening med en tillökning i fattigafgiften, som icke behöfde blifva öfverdrifven, och inrättandet af en gemensam permanent auktoritet för hela hufvudstaden till fattigvårdens förvaltning, med de serskilda församlingarnas biträde, skulle afbjelpa det mesta af bristerna och undanrödja de anledningar, på grund hvaraf man ännu nödgas till en viss grad fördraga det demoraliserande tiggeriet. Att någonting mera i denna väg behöfver och bör göras serskildt för hufvudstadens fattiga, skall enhvar finna tydligt, om man erinrar sig att flere andra städer, med 8 till 40,000 invånare, hafva arbetshus, som kunna rymma ända till 200 personer, och att hufvudstadenyder befolkningens omsättning är långt större än på någon annan plats i riket, följaktligen äfven måste erfordra anstalter för fattigvården i proportian darvaftar ÅfYhanämanRnh aa rar RM I