Aftonbladet – 26 februari 1848, sida 1

R—RD. Då vi körde upp på gården vid Aby, stod min skjutsgosse och berättade för ett talrikt auditoriuza af pojkar och bönder om råets förfärliga grasserande vid Svarta Grind, huru det gifvit horom och mig en hiskelig örfil, så att vi stupat ur kärran, och sedan hörde han med sina egna öromp, att det gol som en tupp i skogen tre gånger, och han var fullkomligt ö:vertygad, att den herrn, som han skjutsat, aldrig mer skulle komma till rätta. .För si de! har det mä sej, att en liksom vill följa mä, om en inte har bättre vetts, försäkrade hin. Han var så intsgen af sin egen berättelse, att han icke märkte att just jag äfven åhörde den, och först då jag frågade efter min kappsäck, kände han igen mig och syntes ledsen att råt, inte kunnat ha den artigheten alt besanna hans underbara historia. Gården var för öfrigt full af ekipager, som väntade på sina egare, hvilka, tjocka och rödmosig2, voro sysselsatta i sal och förstuga att inpraktisera sig i sina öfverrockar. Detta tycktes imedlertid icke vara någon lätt sak; ty det skedde under mycket väsen och skoj, och vi hade svårt att tränga oss igenom den lilla grötmyndiga hopen. Jungfrun berättade oss, att det var fabrikör Thåddy, som haft en sexa för några herrar, hvilka nu skulle resa tillbaka till N-g; och att denna sexa inte varit i vår moderna knussliga smak, syntes tydligt på herrarnes plirande ögon och högljudda munterhet. Det är med beundran man borde se, huru i den goda staden N—g det ännu finnes en aktningsvärd swmling, som, oaktadt allt skrik och förtal, öppet vid alla tillfällen visar sig som efterföljare af de i vår tid så orättvist misskrediterade bjeltar, hvilka Bellman gjort odödlige; och sjelfva Wieselgrens vältalighet har der icke förmått fullkomligt utro:a de gamla goda ideern2, då man ej ansåg sina gäster ha fått nog, så länge man ännu såg deras hufvuden öfver bordet. Ett godt exempel verkar alltid säkrare än alla resonnemanger; deraf erforo vi genast sanningen, ty vi kände oss vid åsynen af de be) Se Aftonbl, JM 46.