Aftonbladet – 26 februari 1848, sida 1

låtna herrarne obegripligt törstiga, och min reskamrnt, hvars namn jeg nu fått veta vara Leo pold Spejer, föreslog att vi skulle dricka någrs glas för att besegla brorskapet. Att talet derunder föll på vår okända skogsnymf, var naturligt, och det missbagade mig synnerligen, att Spejer hade temligen fria och ofördelaktiga yttranden om henne och om qvinnor i allmänhet. Han påstod sig alldeles icke ha funnit henne vacker, snarare tvärtom, och dessutom hade hon ju denna omisskänneliga stämpel af landtlolla, som gör det otänkbart för en elegant karl att siänka henne ens en flygtig uppmärksamhet. Jag vet icke hvarföre, men allt hvad hen sade om den okända förtretede mig, och jag afbröt samtalet, med påståenda att jag Var mycket sömnig, ehuru jag tvärtom saknade all benägenhet till sömn och var fulikomligt yrvaken, dels af prat och punsch, dels af tanken på dagens äfventyr, som gjorde ett så starkt afbrott för mig, som fört det mest enformiga och instängda lif i Upsala, endast afbrutet af de föreläsningar jag besökte eller sällskapet af någon kamrat, lika tyst och foglig som jag sjelf. Uppenbarelsen af denna flicka, som syntes mig så förtjusande, kanske mest derför, att hon nära rog var den första jag sett, med ringaste anspråk på behag och elegans, spökade obarmhertigt i min hjerna. Min ungdom och oerfarenhet lemnade min inbillning fritt spelrum att atstoffera henne med alla möjliga inre egenskaper, och harmen öfver att ha synts för henne på detta fatala sätt, var nära att gväfva mig; jag sökte väl öfvertyga mig, det hon i sin försåräckelse icke igenkänt mig såsom densamma olyckliga landsvägsriddaren hon förut skrattat it. Men ack! såg jag icke i busken, der jag låg, denna spefulla och föraktliga blick, tom hon, återkommen från sin första ovilkorliga rädsla, kastade på mig, i detsamma hon försvann, och sade den mig icke tillräckligt, att hon igenkänt mig? Dock, jag skulle ju kanske aldrig å!erse henne, och detta var också det bästa; jag visste ju hrarken hennes namn eller hem — och om jag äfven vetat det... Hennes eleganta drägt, de blixtrande ringarne på hennes små händer, allt utvisade att bon var en rik, kanske förnäm flicka, som aldrig skulle an;e en drumlig student, en fattig informator, värd en enda blick från sina strålande ögon; värvid suckade jag så eftertryckligt, som om