Aftonbladet – 25 februari 1848, sida 3

såg, att framkalla någon del af den tjusning och det nöje jag då kände. Skogen var här för längesedan borthuggen och hade efterirädts af lummiga aloch björkbuskar, som bildade en liten instängd plate, hvars mjuka mossa tycktes just bestämd för den täcka grupp, som tog sig så väl ut emot: sin omgifning, och som, belyst af detta matta, magiska purpursken, hvilket följer de sista strålsrae af den nedgående solen, erhöll ett ännu ytterligare behag deraf och liknade dessa vackra målningar på emalj och postlin, hvilkas mjuka konturer och bjerta färger man beundrar. Det var en flicka, klädd i en riddrägt, som förträffligt Visade den mest smidiga och behagliga vext; hennes korta, lockiga och blonda hår var bortstruket från pannan och tycktes nyss ha blifvit befriadt från fånglet af en svart felbbatt, som låg kastad bredvid. Hon lutade sig framåt och sträckte ridspöet emot en liten mörkbrun hund, hvars krusiga, långa och silkeslena pels hon med andra handen smekte, liksom för att derigenom förmå honom att hoppa öfver detsamma. Men hunden skakade blott sina långa öron och syntes tänka på ingenting mindre än att uppfylla sin unga matmoders önskan. Slutligen tycites hennes tålamod förgå och red ett se så, inte krus längre, hoppa nu, din lata krabat, gaf hon honom ett litet slag med banden, hvilket bevekte honom att med båda framfötterna helt makligt klifva öfver det framräckta spöet och sedan stanna i denna stillning. Nu klingade åter detta muntra skratt, som vi nyss hört, och visade oss dervid — för att tala med en mycket beundrad författare — en ganska röd tunga inom hvita tänder; men som jag aldrig varit någon entusiast hvarken af författaren eller af tungan, så nöjde jag mig med att endast anmärka tändernas hvithet.