Aftonbladet – 25 februari 1848, sida 3

backen, då skönheten af det ställe, på hvilket vi befunno oss, förmådde mig att stanna. Det höga, mossiga berget på ena sidan och den lilla täcka sjön, som går alldeles in till vägen, på den andra, syntes mig så vackert, att jag ogerna ville afligsna mig från stället, och lutad emot stängslet, beundrade jag detta lugna, djupa vatten, som på sin mörka yta gungade de snöhvita näckrosorna, och tänkte på de granna salar, de skatter och härligheter, som folket tror förvaras i dessa små djupa skogsbrunnar. Min nya bekantskap syntes imedlertid icke serdeles känslig för naturens skönheter, ty han slog mig på axela och påstod, det hans mage protesterade starkt emot någon långvarig beundran, och att vi borde skynda oss att upphinna vagnen, som redan var ett bra stycke uppom backen, då i detsamma detta glada, bjertliga skratt, som jag förut hört i skogen, åter, men mindre högljudt och helt nära intill oss, hann våra öron, och sedan några halfhögt uttalade ord, hvars mening vi likväl icke kunde urskilja. Min kamrats ögon vände sig frågande emot! mig, men min fysionomi uttryckte förmodligen savama undran, som hans egen; ty han började hastigt och tyst klittra uppför berget bredvid oss, hvarifrån rösten ännu hördes. Snart såg jag honom stanna och böja undan buskarne; han vände sig derefter om, vinkade åt mig och lade fingret på lipparne. Han måtte då ha fått se skogsri tänkte jag och skyndade mig efter, för att ge honom samma varning jag sjelf fått, att akta sig för den farliga åsynen af det leda trollets frånsida. Snart hade jag hunnit upp, och tittade nyfiket genom den öppning han gjort i löfvet. Ännu efter flera år, och helt och hållet fri från de känslor jag då kände vakna inom mig, förmår likväl minnet af den behagliga tafla jag