Aftonbladet – 25 februari 1848, sida 1

ETT MINNE. R—RD. Och jag låg på knä, Och jag skar i trä Hennes namn, tillhopapetadt Med mitt eget, skönt arbetadt. von Braun. Nr man har något i sinnet, som man omöjligt kan behålla för sig sjelf, utan äflas att truga på andra, antingen i form af novell, roman, berättelse, eller — hyad vet jag! — så har det blifvit en mani att förkunna sina läsare, huru det alldeles icke är någon dikt man smörjer ihop och pluttrar på dem, utan en verklig händelser. , Och derföre försäkrar jag er nu också, att Hvad j bafven den artigheten att åhöra, är — rena sanningen. Jag heböfver irte besvära er fantasi det aldraminsta med att försätta er hvarken hit eller dit, utan frågar er endast, om man väl en sådan qväll som denna, under mörker, smuts och regn, kan vara serdeles trefligt stämd; aldraminst om man som jag just nyss lidit allt möjligt men af denna smuts och detta regn, under det jag hela dagen varit ute och sprungit för att vigilera, och återkommer våt och nedstänkt, sedan jag varit nära att bryta armar och ben af mig under den riskabla färden uppför tre smala och branta trappor, i ett mörker hvaremot det egyptiska måtte varit endast en behaglig skymning, och ändtligen, pris vare ett rep, upphängdt såsom en dunkel antydan om möjligheten af detta vågsamma företag, hamnat i min otrefliga vindskammare, nedslagen, uttröttad och renoncerad på alla förhoppningar. Ja, mitt herrskap, — mina herrar, ville jag säga, ty damerma befatta sig ju ändå inte med någon vigilans, åtminstone inte förrän de upphunnit pun certain åge,, — lyd mitt råd, jag talar af