sir Arthur: vi fara vår väg nu... Jenny, omfamna din syster och låt oss resa. Arthur: Hvad vill det säga? Halifax: Jenny kan berätta er det; jag miste ställa i ordning något till resan. Tom (kommer in, stel som en qvastkäpp): Ah!se der är ni, sir Halifax... tack ska ni ha! Det var vackra drickspengar jag fick; en annan gång, då ni vill e era vänner presenter, men jnte har annat än sådant att bestå dem, så kan ni rätt så gerna behålla det för er sjelf... Se der har ni igen er hatt och er kappa! Arthur: Hvad har då händt dig, min stackars Tom? Jenny: Ja, sätt dig och berätta oss det. Tom: Jag sätta mig!... Jag skulle vara glad om jag kunde sitta om tre veckor. Jenny: Men hvad är det då? . Tom: Hvad det är? Jo, det är det, att er man her uppfört sig mot mig, så att han borde skämmas! Jenny: Huru? är det min mans skull... Tom: Ja, döm sjelf! I går sa han helt artigt till mig: hör du, min kära Tom! har du inte lust att fara till London? — Ni vet, att jag allvid baft lust att fara till London... att få se London, jag! Arlhur: Nå, nu har du varit der och sett det... Tom: Ja, gudnås så visst! Jag svarade honom: Åbja! åbja! åbja! herr Halifax! Nå, sade han, tag då min hatt och kappa, stig upp på min häst, rid framför sir John Dumbars vagn; då du kommer fram ska du få hederliga drickspengar och få sö London. Jag sätter på mig hans hatt, som var för liten åt mig, och hans kappa, som var mycket för lång åt mig, jag stiger upp på hästen, som var förfärligt obeqväm att sitta på; jeg sätter af i förtvifladt galopp... Fyra timmar derefter voro vi framme i London. Jag stiger med mycken svårighet af här sten, tar min hatt i handen och öppnar vagnsdörren med den allra vackraste min jag kan tapå mig ser ni... så här... Jenny: Nå, vidare? Tom: Nå, det ser ut som om sir John inte tyckte om vackra ansigten, ty knappt hade han vid skeInet af vagnslyktorna kastat en blick på mitt, förr än han gaf mig en riktigt kraftig örfil! .. Ser Dij, jag har visst fått många sådana i min dar, men aldrig har jag känt maken... Se, det var mina drickspengar, det! Arthur: Min stackars Tom! Tom: Derefter sa han: För den der slyngelr upp i en vindskupa, och släpp inte ut honom, me: