lan jag far till kanslern och ber honom utfärda yrder om en annan slyngels hängning. Jenny: Ack, min Gud! Tom: Ja, det är verklig sanning... men vänta vara, det är inte allt... Jag stiger upp till min vindskupa och sa för mig sjelf: Åtminstone så måtte jag väl kunna få se London från mitt fönter... ty det var ett superbt månsken. Arthur: Det var ändå en tröst. Jenny: Nåå? Tom: Nå, hvad tycker ni väl, mitt fönster låg it en gård, med en hög mur midtemot... Sedan jag omkring en qvarts timma betraktat min mur, kom en karl upp till mig och sa: Se så, nu måste ni härifrån!... Till hist? ropar jag; jog hade redan börjat ledsna vid det der sättet att färdas... Ja, visst ska ni rida, svarade ban ... Det var inte värdt att säga emot; jag stiger återigen upp på min fyrfoting — då jag säger min fyrfotiog, menar jag en annan, som var fyra gånger värre än den förra. Sir John satt redan i vagnen; han skrek åt mig: Skynda dig bara, din slyngel, vid allt hvad hästen förmår! . .. Jag rider äterigen i galopp, men då jag farit en bit, började hästen att skena; jag skrek, för att hejda honom, men ju mer jag skrek, dess värre sprang ban. — Jag började tro att han ämnade skena till verldens ända med mig, då han hastigt stadnade vid stallet här; det tycks som om han varit van att bo här... Men se det visste jag inte af, utan när hästen så der tvärstadnade, så for jag hals öfver hufvud i backen; Di hörde väl hur jag också ropade proh! proh! proh! Jenny: Stackars Tom! Tom: Det är inte heller värdt att ert odjur till man nu ber mig om någon tjenst! Halifax (kommer in): Ack, min käre Tom, vill du inte vara beskedlig och göra mig en tjenst? Tom: En tjenst, åt er? -. nej, aldrig! ... aldrig Jenny: Gör den då åt mig, Tom! Tom: Åt er, ja det är något helt annat... mer nej, inte det heller... Di är ju hans hustru? Halifax: Vill du inte vara beskedlig och bjelp: stalldrängen att spänna för vagnen? Jenny: Hör du, Tom, jag ber dig..-. Tom: Ja, det är också bara för er skull... men ser ni, inte för honom, hör ni det? . Halifax: Se så, min lilla hustru, nu bär det af Jenny: Farväl, sir Arthur, farväl, helsa Anna! Halifax (öppnar fonddörren; den är bevakad a två skyldtvakter): Huru! — hvad ska det betyda Sergeanten (sträcker fram hillebarden): Inge slipper ut!