Sir John: Men du kan följa med! Halifax: Huru, jag? . Sir John: Ja visst ... du är då åtminst:ne inte sjuk! os Halifax: Skulle jag lemna min hustru i ett såI dant tillstånd !... Skulle ni väl vara nog grym, att I fordra... N Sir John (drar till hälften upp ett bref): Jag ... nej, jag fordrar ingenting ... jag kan gerna rese ensam ... t Halifax: Nej, nej, nådig berre, det kan jag visst inte tillåta. Huru! ni skulle då resa ensam midt i natten! nej, nej, aldrig!... Mina vänner, jag anbefaller Jenny i er omvårdnad; för henne: på sin kammere; ännu räcker väl hennes vanmakt åtminstone 40 minuter till ... lemna henna inte. Anna: Nej, ni kan vara lugn... Ack, min Gud! hur ska det här slutas? (Alla gå ut, utom Sir John och Halifex.) Sir John: Se så, nu följer du mig till min vagn. Halifax (atsides): Godt, då rymmer jag från honom. Sir John: Du ska följa mig som förbud, tjugofem steg föra mig, så att jag inte ett ögonblick kan förlora dig ur ögonsiate; förstår du? Gör du inte det, så vet du hvad som förestår dig. Hatifarx: Ja, nådig herre. Sir John: Efter som allt nu är uppgjordt, så ska jag utdela mina befollningar för resan. Tjugofem steg före mig, kom ihåg det! (Går. TIONDE SCENEN. HALIFAX. S3dan TOM RICK. Halifax: Min Gud, min Gud! hvad skall det väl bli af det här! Den gamle:satan har mig nu i sina klor... Omöjligt att undkomma... Om han iote ser mig framför sin vagn, ger han an mig... då blir jag hängd; och om jag följer honom till London, ska han inte låta hänga mig... men då blir jag... (blir varse Tom) Ah! det var en himmelens ingifvelse! Tom Rics, min vän! Hör du, kära Tom Rick! Tom: Sir Haliföx! Halifax: Du har alltid önskat komma till London, inte sannt! Tom: Je, det ska Gud veta att jag gjort! Jag ville ge ut jag vet inte hvad, om jag kunde få Halifax: :; dig Halifax: Nå, det nöjet kan jag skaffa dig. Tom: Ni, herr Halifax, ni! Är det verkligen ert allvar?