Aftonbladet – 22 februari 1848, sida 1

0 Jenny: Ingenting är omöjligt för Gud, som åter: fört min James till mig... ANDRA SCENEN, DE FÖRRE. ARTHUR. Arthur: Och som återför Arthur, min goda Jenny. Anna: Så beskedligt, att ni kom så fört igen. Tom: Ni kommer från London, inte sannt, sir Arthur? Ja, se annat folk de kan till och med komma tillbaka från London och jag kan inte ens få komma dit! Arthur: Kneppt hade jag kommit dit förr än ett bud från konungen infann sig hos min onkel. Tom: Från kungen! från den verkliga kungen! Arthur: Jag begagnade mig af detta tillfälle; jag reste tillbaka lika fort som jag kommit, jag är förtjust öfver att ha fått en förevändning att vända om, och nu har jag fast beslutat att den här gången yppa allt för min onkel. Tom: Sir Arthur, vet niafatt hon ska gifta sig? Arthur: Hvilken ska gifta sig? Tom: Miss Jenny... hon gifter sig med en vacker herre. Arthur: Ni, Jenny? Jenny: Ja, sir Arthur. Arthur: Men hvem är den der vackra herrn? känner jag honom? Jenny: Det är James. Arthur: James! Tom: Han som kom då sir John Dumbar som bäst höll på att förbanna er. Arthur: Halifax! min onkels intendent! Tom: Heter han Halifax! Hör ni, miss Jenny, då ska väl ni heta fru Halifax?... Arthur: Hur har ni kunnat bli bekant med den dåliga persedeln? Tom: En dålig persedel! Herr Halifax är således en dålig persedel!... Och ni som gifvit mig korgen för en dålig persedels skull... men ännu kan ni återkalla ert löfte... återvänd till mig, jag ska gerna ta emot er. Jenny (utan att höra honom): Men nu begynner jag bli orolig. Knappt hade vi fått tala ett par ord vid hvarandra, förr än sir John Dumbar tog honom med sig. Tom: Nå, om ni är orolig öfver honom, så behöfver ni inte vara det längre; ty der kommer han