Aftonbladet – 17 februari 1848, sida 3

den utvögen miste öfvergifvas, så kunde väl i allt fall något vinnas, om det åtminstone lyckades inbilla en och annan, att de liberala redaktörerne agerade i engelskt intresse och vore köpta af England; ty det ligger alltid något förhatligt och förrädiskt uti, att låta utländska intressen, vare sig hvilka som helst, bestämma sitt handlingssitt i fråga om landets inre angelägenheter. Om då tillika någon i Sverge serskild för handen varande fråga kunde påhittas, hvari den ryska politiken vore specielt och på det allra lifligaste intresserad för ett visst resultat, och det kunde per fas et nefas göres troligt, stt de, som önskade tillvägabringa ett motsatt resultat, vore Englands agenter, så hade den ryska politiken i allt fall dragit en dubbel vinst af den verkan en sådan föreställning hos en och annan kunde medföra på sakens utgåog; först och främst den direkta vinsten af ett för Rysslands önskningar gynnande resultat i den spec ella frågan, och sedin den indirekta, att göra de liberala misstänkta äfven i andra fall. Efter att sålunda hafva suppositionsvis framlagt, huru ett inflytande af den beskaffenhet vi beskrifvit, d. v.s. ett ryskt intresse möjligen kunde antagas att agera, för att verksamt befordra sin sak, skole vi för jemförelsens skull begifva oss till verkligheten, cch se till, dels i bvad mån någonting der fianes, som emotsvarar nyssnämnda supponerade förbållanden i allmänhet, dels också i hvad förbållande det anförda spec:elt kan stå till det sätt, hvarpå man från ett visst håll bearbetat Slitöfrågan. Det lärer härvid icke ännu bafva fallit ur läsarens minne hurusom Svenska Minerva, redan innan 1840—44 årens riksdag, birjad2 att insinuera, det hela projektet om nederlagsrätt för Sätö vore ea engelsk affär, och i synnerhet att Aftonbladet och Allehanda vore Englands agenter i denna fråga. Dessa insinuationer hafva sedermera otaliga gånger förnyats, och nu sednast före frågans upptagards i riksstånden. Sistliden thorsdag, den 40 dennes, yttrade sig Minerva angående, som hon kallar det, 1en för åttonde eller nionde gången väckta frågan, alt göra Slitö till en frihamnn, såsom följer: Om Regering och Ständer nu bifalla den förut alltid afslagna motionen, hvilken, satt i verket, icke kunde hafva annan effekt än att organisera ett smuggelnäste i stort för lurendrejeri på svenska och finska kusterna, så må det så vara. Men hvad vi dock hoppas, att de numera aldrig skola våga bifalla, är det förslaget, hvilket var föremål för diplomatiska underhandiingar med England för 9 år sedan, och för hvilket Allehanda då uti långa artiklar ifrigt plaiderade, nemligen: att Sltö skulle genom en formlhg traktat öfverlåas på ett antal år till engelska Regeringen, hvilken -skullej hafva rätt att till skydd för engelska undersåtares varulager ch egendom befästa platsen och der anlägga en flottstation, hvarigenom herraväldet öfver Goitland och öfver hela sjöfarten på Östersjön skulle blifvit af oss sjelfve lagdt i Englands händer. Nog är lord Palmerston nu åter engelsk utrikes minister, och samma agenter verka här nu som då för Englands intressen; men på bifall till den saken låter sig väl ej mera tänka. Smuggelnästet må blifva medgifvet, om man i den punkten, likasom med tulltaxan, finner så angeläget att göra Englands intressen till viljes. Men för den befästade flottstationen är det väl satt en punkt. Sedan åter frågan förevarit i riksstånden, underlåt icke heller Minerva att med en längre artikel söka gifva åt utgången deraf den högsta möjliga vigt. Den enhällighet, hvarmed frågan blifvit afgjord, ådagalägger, att när en fråga hunnit stt af opinisnen öfvervägas och pröfvas, så behöfver man också ej förtvifla som, att under vår nuvarande representation, kloka och patriotiska beslut skola fattas.s Det framhålles vidare såsom om diskussionerna bevisat, eller såsom det heter evident visain, att ablott England skulle utaf ett bifall dertill hemta hufvudsaklig fördel; att endast engelska handeln och politiken voro deruti de egentlingen intresseraden, likasom det cck antyddes, att det varit engelska intressen, som legat ninunder och varit hufvudsakliga driffjederarne till frågans lifliga agitation., På grund häraf heter det ock, matt det var en verklig lycka, att riksstånden så öppet och så enhälligt uttalat deri sin opinion., — — Betydelsen af denna oginiorsyttring, heter det, pbör icke npå högre ort kunna missförstås, och vi önskan — märk väl, läsare, följande uttryck — och vi önska, att den måtte göra det intryck och svinna det afseende som den förtjenar. Vihafva med flit, heter det vidare, lagt en serskildt vigt å betydelsen al den ifrågavarande opinionsyttringen. Regeringen kan icke förbise varningen, som deruti innehålles., Vidare omförmåler Minerva så:om picke obekant huru varmt Slitö-frågan omfattades och förordades utaf den tillförordnade regeringen år 48539, under Carl Johans vistande i Norge, likasom andra projekter, som då väcktes ifrån samma håll, och för hvilka enahanda inflytelser och agenter, som arbetade i Slitö-saken, äfven voro i rastlös verksamhet och olyckligtvis funnO samma gehör.n Hade ru, menar Minerva, Rikets Ständer lika obetänksamt, som 41840, tillstyrkt bifall, så tror man sig ock vela, att till följd af samma predispositicner och inflytelser på högre ort, som 4839, nuvarande regeringen, med ett shandlingssätt helt olika Carl Johans, skuile s:kyndat att utfärda portofrancoförfattningen för Slitö, och snart sagåt ej önskat något högre, än att dermed villfara de intressen, som i saken legat öfver hennexm Minerva finner ock, att det vore önskligt, att styrelser, utaf! denna varnande röst ifrån Tepresentationen lät hejda sig att också i ardra fråsor icke kka o-!