Aftonbladet – 14 februari 1848, sida 3

Säkerhetlsnandliungar för kassakredilver 1 den mån dessa blifvit anlitade inom halfva grundfondsbeloppet . . . 68,100. S:a bko rår 1,205,098. bättre väg, än nämnde lagstiftare, hvilka aldra först beträdt en vis frihets dana och gifvit oss så många nyttiga exempel? Bedömer allmänna opinionen nu mindre strängt vissa brott, så vittnar detta om en slapphet i den allmänna sedekänslan, som snarare bör beklagas än gynnas, om en bedröflig svaghet i allmänna tänkesättet, hvilken i sin fertgång skulle leda till upplösning af alla samfundsband. Samma grund, som bjuder vanliga straffångars skiljande från hvarandra, gäller i lika mån äfven för politiska fångar. Fruktar man för de förra brottets smitta, så måste man för de sednare frukta ideernas. Erfarenheten har visat, i hvilken jäsning lidelsefulla sinnen råkat, hvilka genom olyckan bragtes hvarandra nära. Deras meningar, de må vara lika eller olika, befästa sig dels genom ömsesidigt utbyte, dels genom omvändelse, dels genom inkast, men hos alla genom den falska hederskänsla, som kos dem uppväcker en täflan, att synas okufvade under pröfningarna, berömma sig öfver det förflutna och uppgöra nya planer för framtiden. År 4834 har ransakningen inför domstol styrkt, att April-uppträdena voro uppgjorda i fängelset St. Pelagie, der ett genom anarkiska syften till en bedröflig ryktbarhet hunnet sällskaps hufvudmän lefde tillsammans såsom fångar. Af en annan undersökning skönjes, att de förnämsta medbrottslipgarne i Fieschis sammansvärjning stått i förbindelse med fångarne i St. Pelagie och af dem hade begärt vapen till sitt afskyvärda uppsåts utförande. Hade cellsystemet då varit infördt, så skulle fängelset ej kunnat gynna utspinnandet af anslag, hvilka det kör qväfva i brodden. Justiensambeten blir det lidelsefulla sinnet tillgängligt för eftertanken, der faller småningom bindeln från ögonen och lugn och stillhet återföra hofsamhet i sinnet. Så har man äfven dömt vid Penitentiärkongressen i Frankfurt, uti ett land, der författningarne icke erbjuda såmma borgen, som hos oss, och der ingen tryckfrihet kan skydda medborgaren mot ett möjligt missbruk af ensligt häkte. Dervarande församling har uppfordrat en medlem, som föreslagit ett undantag till politiska fångars förmån, att återtaga sin motion. För öfrigt blir de för politiska och tryckfrihetsbrott bestraffades antal dagligen mindre. Den nyaste kriminalstatistiken visar, att det år 1844 i hela Frankrike blott utgjorde 49, bland hvilka endast fem hade utstått ettårigt fängelsestraff och deröfver. De flesta af dessa fångar hafva så mycken bildning, att de i cellen kunna sysselsätta sig med arbeten för tanken, hvarigenom ensligheten blir för dem dräglig och nyttig. Dem isynnerhet åsyftade Utskottet, när det till art, 22 i förslaget: bifogade den mildring, att för straffångar i korrek tionsanstalterna skulle icke blott valet mellan der brukliga arbeten vara tillåtet, utan de skola äfven kunna begagnas till andra enkom medgifne sysselsättningar. Bland de sednare äro själsarbeten inbegripna. Ur alla dessa skäl har utskottet borttagit i förslaget undantaget till de för politiska och tryckfrihetsbrott häktades förmån, öfvertygadt att den deri innefattade mildring blefve en afvikelse från grundsatsen och en uppmuntran till det onda. Likaså har utskottet funnit undantaget till de för: blotta polisöfverträdelser. dömdas förmån otillständigt. Sådana öfverträdelser kunna medföra en inspärrning af högst fem dagars tid, och just emedan förseelsen är så rioga, bör desto mer sörjas derför, att den korta tid, hvilken de derföre dömda tillbringa i fängelset, icke är vådlig för deres seålighet eller utsätter dem för en beröring, som kunde efterlemna spår. . Dessutom skulle detta undantag alldeles icke: passa till en äldre bestämmelse i förslaget, enligt hvilken redan de blott lagförde skola underkastas afskildt häkte. Sålunda skulle, i fall kammaren gillar de hittills. anförda grunder, hela art. 44 i regeringens förslag bortgå. Trenne ting måste betrygga fängelse-reformens framgång: förvaltningens enhet, sättet hvarpå uppsigten i fängelserna utöfvas och åtgärderna i fråga om dem, hvilka utsläppas ur fängelset och återgifvas åt borgerliga samhället. Kammaren tillåte oss, att på hvarje af dessa tre punkter fästa dessuppmärksamhet: Första artikeln ställer alla fängelser, som äro hestämda för icke till krigsståndet hörande häktade, under inrikes ministerns uppsigt. Denna bestämmelse är nödig för att bringa enhet i reformen. En och samma hand måste vidtaga alla medel för att betrygga lagens verkställande, samt använda dem med förstånd och fasthet. Den äldre lagstiftningen hade uppdragit fängelsernas förvaltning icke åt regerings-, utan åt domare-makten. Detta var på en tid, då fängelserna med få undanItag blott voro ransakningshäkten, då man således hade skäl att öfverlemna åt ransakningsmyndigheten förvaltningen af lokalerna till förvaring af de personer, som afbidade deras dom. Konstituerande församlingen grundade vår offentliga rätt på statsmakternas fördelning och genomIförde denna grundsats i alla dess följder. Då nu fängelsernas förvaltning fordrar åtgärder och handMingar af helt materiel art, såsom byggnadsarbeten, inköp af föremål till fångarnes underhåll, fördelning Jaf deras arbete, så var det naturligt, att sådana göIromå!, hvilka äro för domaren främmande, blefvo Ihonom afhända. Hade man åter velat åberopa den grundsats, att samma makt, som afkunnar straffet, läfven bör hafva tillsyn vid: dess verkställande, så skulle man nödgats vika tilbaka för vådan af en förblandning, hvilken enligt tingens nya ordning borde till alla delar upphöra — kanske äfven för farhågan, att den makt, som ledt undersökningen af brottmål och uttalat strafftdomen, uppfylid af tanken på brottets tyngd, ofrivilligt kunde vara böjd ätt göra skilnad mellan fångarna och försvåra häktet för lvissa fångar. Den af vår första nationalförsamling införda nyhet lär i de sednare lagarne bibehållen, så att fängelserna derefter alltid blifvit ställda under förvaltningsImyndigheten. Dock bar dervid en helt naturlig Iskillnad mellan de olika fängelseslagen blifvit gjord. il Ransakningsfängelserna hafva genom art. 643 i I vår lag för kriminalprocessen blifvit underkastade förflvaltningsoch domaremaktens gemensamma upp-lsigt, så att förstnämnde myndighet skulle äga att vaka öfver det materiela af fängelset; den sednåre, t latt anordna de åtgärder, hvilka ransakningen och i lrättegången kunna fordra, Denna skillnad är i lagI förslaget sorgfälligt bibehållen. Straffängelsernas förå 2 1 valtning är väl enligt detta förslag förenads i inrikesministerns händer, dock är dervid domstolens eller fastmer statsombudets, rätt, att vaka öfver domarnes verkställande samt öfver straffens lagenliga -jundergående, tillräckligt iakttagen. Förslaget stad-lgar ytterligare, att Kvarje månad bör till generalli Prokuratorn insändas en förteckning a de öfver de 1ldömde fälda disciplivära straff, jemte uppgift om n I deras anledning, och för att städse kunna påräkna