Aftonbladet – 14 februari 1848, sida 3

S:a bko rdr 4,205,098. — Angående utsigterna för din nya straffllagen, läses i Götheborgs H:ndelstidning för i Jonsdags följande intressanta korrespondensartikel: Redan länge har man sökt förbereda det allmänIna tänkesättet på att det nya brottmålslagförslaget Iskulle förkastas inom riksstånden. Man har talat om den rådande osäkerheten till person och egenIdom, och man har låtit förstå, att detta vore en Iföljd af den nya brottmålslagen. Besynnerligt nog! Men det är likväl så. Menniskornas beqvämlighet lär dem så kär, att de, oaktadt de äro utrustade med förstård, oändligt heldre antaga en ovilkorlig Idumbhet, än att de skulle göra sig besvär med att pröfva halten af den sägen, som, likt yrfäts surrande, oupphörligt återkormer i öronen. Så har det Igått med lagförslaget, och dess rykte att hafva vållat sedeslöshet och osäkerhet i landet, ehuru det lännu icke varit såsom lag tillämpadt, och ehuru det. af högst få menniskor är kändt till det yttre, af ännu färre till sitt innehåll granskadt, uppfattadt och begripet. När man klagar öfver den siegrade brottsligheten i landet, borde man medgifva tusende andra omständigheters inverkan, och man borde i stort uppfatta den söndring, som uppstått sedan år 1809, och den man, i stället för att försona genom Jen fortsättning i den då för tiden gifna riktningen, Isöker ännu mera öka. För Sverge återstår endast att antingen drifva tidens rörelse framåt och göra dess impuls omedelbart märkbar i alla klasser af folket, elle: ock att — återgå till tidsskicket före år 4809. Endast sådane män, som en Hartmansdorff och konsorter, menniskor utan alla vyer, kunna tro på möjligheten af att frälsa en nationalitet med annat vilkor, än af utveckling. I politiken finnes det lika litet som i den praktiska religiositeten, något stillastående; man går framåt eller tillbaka, och det lumpnaste man kan försöka, är att låta en riktning af folklifvet fortgå till en punkt, men sedan åter söka hämma den. Men af dessa baklänges åkande hafva vi nu fått en sådan ymnighet, att man väl må anse ställningen i högsta grad betänklig. Den ende, som både förstod sin tid och kunde verka något för att bringa de vanvettige att skämmas, denne ende, den store Geijer, har gått bort, och en lång tid torde förgå innan småsinnet upphör att skända Ihans minne; men då detta en gång upphört, och man åter fördomsfritt börjar granska den hugstore och genialiske mannens läror för historien och sedligheten, då först skall man besinna sig och se att man kommit på en origtig väg, och attinuvarande förhållanden endast materialism — eller indifferenfm äro ledstjernorna på vår politiska vandringsana. ) Under sådana omständigheter öppnades i dag diskussionerna i stånden, huruvida statsutskottets beltänkande borde bifallas, då det innehöll jakande svar på regeringens proposition om trettiotusende riksdaler banko till fortsättning aflagverket. Frågan utgjorde en lifsfråga för de konservative, som här öfvermodigt hoppades att med ett vägradt anslag kunna tillintetgöra den stora förstlingen af en ny tids kultur. Huru mycken möda har man icke nedlagt för att åstadkomma ett sådant resultat! Hvilket Iskrifvande i tidningen Tiden, hvilket talande på riddarhuset, hvilket hviskande till utskottsledamöterna, hvilka öfverenskommelser om fast sammanhållning, för att genom denna första reella seger Ikunna gifva signalen till hela den reaktionära återIrullningen utför den brant, dit det lyckats uppvälta ISisyphiklippan! På den segern hade man uppgjort Jatt helt hastigt och lustigt af regeringen tilltvinga sig ett ålertagande af allt det, som i socialt afseende blifvit organiseradt på grund af den verkliga Isamhällsodlingens kristliga fordringar. Ännu är intrycket af de konservatives nederlag för färskt, för att man skulle tilltro sig att gissa till följderna; I men visst är åtminstone, att man för ingen del mera .Jkan med fördel försöka ett anfall på näringslagarna — hvilket man hade sig förbehållet såsom en fägnad för själen. Dock, försöka! Det kunna dessa I menniskor alltid; de förlora aldrig ur sigte hvad de len gång velat, ty de hafva i spetsen för sig en man, -llika välment som okunnig, och som, begåfvad med ett såkalladt expeditionshufvud, ännu aldrig lyft sig till den höjd, hvarifrån man ser en själ i allt. Förmodligen ligger denne man åter morgon och afton på sina knän och beder Gud, att han dock måtte omsvänga tidensbjul. i motsatt rigtning, emedan I han (vår Herre) väl ändock, med förlof sagdt, måtte hafva misstagit sig om den rätta rigtningen. Hem,Iska och djupa otro! Man menar att allt detta framåtgående är ett verk af de menniskor, hvilkas namn fästas vid företeelserna. Richert må vara en stor man, många andra vara förtjenstfulle och kärleksrikt verkande; men man skall sakna all religiositet i djupet af sitt sinne, om man icke ser en högre -limpuls verka de storå och goda resultaterna. Endast -Idvärgsinnet har försynen skänkt oss till barlast på färden; men de dermed begåfvade äro sannerligen mer sjelfständige, ty de spela den roll, som bibeln gifver satan i skapelsen, ett sken af fristående trots mot det eviga sanna. Förestående betraktelser föranleddes af dagens hän-Idelser vid öfverläggningen om det nya lagverket. Att regeringen varit overksam, kan man icke tro: att den likväl icke varit verksam genom något an. nat än öppna delgifvandet af den vigt man fästat vid saken, är lika säkert. Men häraf är nu tillräckligt bevisadt, huru litet t. ex. adeln i närvarande tid röstar emot konungens vilja, då den är be. .Istämdt känd. Man erinre sig nemligen att partiet: afsigt var att få nej på anslagsfrågan, och likvä kunde man icke ens åstadkomma en återremiss. BERÄTTELSE rörande Lagförslaget om Fångvården, fram sl so fara LA. Ne po 0 mana soecetNN der