Aftonbladet – 14 februari 1848, sida 1

Georg, ännu en gång nödgas jag lemna er ensam med detta unga fruntimmer, sade öfversten, hvarefter han tillade i en skämtsammare ton än Georg ansåg hans ställning tillåta, och jag beder dig, min dyra flicka, att ringa i händelse han ännu skulle försöka något knäfallp. Det var något så motsägande i allt hvad som tilldrog sig omkring honom, en brist på deltagande i den svåra belägenhet hvari hats onkel råkat, en blandning af löje och bedröfvelse, som gjorde honom tveksam om hvad han skulle tänka. Möjligen kunde förhållandet vara doldt för miss Anstruther, tänkte han; men i alla händelser beslöt han ait nu förskaffa sig de upplysningar, brarpå hans framtida öde komme att bero. Miss Anstruther,, började han, så snart de blefvo ensamme. Jag blyges att stå inför er efter gårdagens tilldragelse, hvaröfver ingen kan vara mer ledsen än jag, och likväl kan, hvad jag ärnar säga er, blott göra min ställning ännu brydsammaren. Tala till mig m:r Arden, som mip väns och välgörares brorson, sade Louise lugnt, och jeg skall lyssna till er med uppmärksamhet och aktning.n Ack, det är ej denna känsla jag ville ingifva! sade Georg; men jag är dömd att vara olycklig! Bedragen af mina vänner. har jag invecklat min onkel i bekymmer och svårigheter. Han visar mig medlet att reparera mitt fel — att rädda bonomur hans brydsamma ställning, och detta medel är att jag skall gifta mig med min kusin Louise Neville, om hvilken vi i går talade, och hvars förening med mig skall vara förknippad med vissa öfverenskommelser, ingångna för lång tid tillbaka, som kunna bjelpa honom ur hans förlägenhet. pJeg förmodar, m:r Arden, att ni cj kan vara tveksam, såvida ni kan känna tillräcklig tillgifvenet för det unga fruotimret, sade Louise darrande för svaret. Det Er blott för er jag kan bekänna att det är omöjligt, sade Georg. Louises bjerta sammanpressades höftigt. . För en vecka sedan skulle jag under dylika omständigheter hafva lydt min onkels önskan. Jag högaktar Louise, — ja, älskar henne med en broders kärlek, hon var min barndoms lekkamrat, — min första. vän — men — jag har sew — — pHvilken, sade Louises . Å ; En djup suck och en bäftig handtryckning voro ett tillräckligt svar. Iouise brast i tårar. Min onkel har sogt mig), sade Georg, som ver nästan lika upprörd som hans vackra sällskap, att en äldre förbindelse — 4